"Och nu hoppas jag innerligt att Leo får visa någon annan ung tjej rätt väg i livet. Han är ju inte såld än, utan även ute på foder denna gång, så mycket vågar jag inte släppa taget än."

Med de där meningarna avslutade jag mitt senaste inlägg, vilket håller på vara ett tag sedan, precis tre veckor efter det inlägget så finns han inte mer. Han hann aldrig visa någon rätt väg i livet, utan förlorade istället sitt eget, alldeles för tidigt. Jag har många gånger tänkt skriva här, för att bloggen inte ska dö, men att skriva ett inlägg utan att nämna Leo hade inte gått. Och att skriva om det har inte heller gått, jag har liksom inte fattat att han aldrig kommer tillbaka. Han står ju bara hos en fodervärd och en dag, så fort möjligheten ges, så kommer han att bo hos mig igen. Men det är tydligen inte så, han kommer aldrig tillbaka, till någon. När ska man börja förstå? När ska det sluta göra ont? Och när ska man acceptera det faktum att det inte fanns något som kunde rädda honom? TÄNK OM. Tänk om jag hade försökt ha honom i Ostvik ändå, risken att han skulle ha brutit benet den kvällen i en annan hage, på en annan ort är minimal.

Är det här mitt hästliv slutar? I 15 år har hästar alltid varit en flyktväg, ifrån allt som gjort ont, från allt jobbigt, från alla onda människor. Det har alltid varit en del av mig, framförallt Leo.

Han var min bästa vän, den enda som någonsin behövt mig lika mycket som jag behövt honom. Det är så svårt att förklara, för att jag tror inte det finns någon som förstått hur mycket hjälp genom livet jag fått av Leo. Tillsammans hade vi sex ben att stå på den här jorden med, nu har fyra kommit sig upp till himlen och kvar har jag bara två. Det är betydligt mycket vingligare, men det måste gå, tills den dag vi ses igen.

Sov gott min vän.