Släpps tidigare med "återfallsrisk"

”-Känner du dig otrygg nu när hagamannen släppts på fri fot?”


 
Mitt svar på den frågan blir; inte mer än vanligt, tyvärr. Det är inte hagamannen i sig man blivit skrämd utav, det är vad han har åstadkommit. I mina ögon kan alla män vara hagamän i mörker. Om du nu som läsare skulle vara man så ta det inte personligt, det är inte ditt fel. Men nu är hagamannen en man och det är samhället som sakta svept in oss i denna otrygghet, de låter personer som förstör en efter ens liv sitta fängslade i några år för att sedan få slussas ut på gatorna igen. Och alltför ofta i förtid. Och vad lär de sig under den tiden de faktiskt sitter inne? Ingenting. Förstå mig rätt, jag älskar Sverige och skulle inte kunna tänka mig att bosätta mitt medelstora arsle i något annat land. Men någonstans har det blivit fel, då man som fånge i Sverige får ett enklare liv än vad arbetslösa har. Det är där skräcken och osäkerheten hos mig som invånare i detta land sitter, hagamannen förstörde sex kvinnors liv, satte skräck i ett helt län och ett halvt land. Ändå frias han, sex år tidigare och med bedömningen ”återfallsrisk”.

Att småspringa hem genom mörkret, med ett krampaktigt tag om telefonen som bara är ett knapptryck ifrån ett samtal. Det är sådant man ser på film men som dessvärre är och kommer bli framtiden för mig och många andra. För hur ska vi kunna förhindra alla övergrepp och förföljelser, när människorna som åstadkommer detta släpps på fri fot trots att man vet att de är fullt kapabla till att skaffa sig nya offer?
 


Långt ifrån alla är i stånd till att kunna utföra något så omänskligt som hagamannen gjort, jag och många andra har en spärr, en spärr som gör ett nej till nej. Även om hagamannen tycks ha fått ett milt straff, så blev han ändå dömd och straffad. Det finns mängder av människor ibland oss som gjort övergrepp och begått våldtäkter, och inte ens blir anmälda. 


 
Övergrepp borde inte överhuvudtaget ske, men tyvärr så sker det alltför ofta och vi kan inte bara blunda för det. Kanske borde det läggas mer pengar och energi på ett tryggare samhälle, men vad har jag att säga till om? Jag är ju bara en svensk invånare som faktiskt ska vandra omkring på dessa gator.

Att leva med kroppskomplex

Lång. Kort. Smal. Grov. Tjock. Tanken på att det ska finnas ett ideal i vår värld, där varje människa har en unik form är märklig. Varje människa borde väl egentligen vara stolt över sin egen form eftersom att ingen har en precis likadan, men så är det inte, eller väldigt sällan i alla fall. Egentligen kan jag bara uttala mig utifrån mig själv, och för mig är det inte så. Jag har kroppskomplex, stundvis kraftiga och stundvis inte lika stora. Men dom finns alltid där. Sammanfattat så känner jag mig stor. Ansiktet, överarmarna, magen och låren, det mesta helt enkelt. Jag har ända sedan jag var liten alltid tyckt mig vara lite grövre än "alla" andra. När jag var mindre var det inget jag direkt tänkte på med en negativ klang, jag accepterade bara att det var så och jag var inte direkt utanför för den skull heller. Inte mobbad, visst kunde det komma lite kommentarer av vissa personer ibland, men det var aldrig personer som jag brukade umgås med och inget jag tog åt mig av. På den tiden var jag väldigt stark i mig själv, brydde mig inte ett dugg om vad någon annan människa ansåg om mig eller mitt utseende. Det var någongång i sexan, i samband med att Viktoria flyttade tror jag, som allt det självsäkra i mig försvann sakta men säkert. Jag skulle alltså byta umgänge, där jag kände mig annorlunda, jag var inte utanför där men jag kände mig stor. Det var under den tiden jag började ta åt mig av dom kommentarer från tidigare år. Det var på högstadiet jag på riktigt började tycka min kroppsform var jobbig, varje dag var en plåga, skolfotona en mardröm, badet rena döden och för att inte tala om hälsokontrollerna hos skolsköterskan när man skulle väga sig. Speciellt eftersom en hälsokontroll innebar "dagens snackis" på lunchrasten sen. Det var inte folk som dömde mig, inte öppet i alla fall, även om jag vet att det fanns vissa personer som kanske hade viljat men ingen sa något. Det var jag som dömde mig själv, jag började själv intala mina brister hos mig och tog åt mig av dom. Och det är där problemet sitter än idag, tyvärr. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna känna mig fin i min egen kropp eller om jag alltid kommer att klanka ner på den, hitta brister. Mitt huvud och min kropp är som ovänner, kan inte trivas med varandra och komma överens. Jag tycker det är lite obehagligt att träffa nya människor, speciellt många på samma gång pågrund av rädslan av vad dom ska tycka och tänka. Det är nog svårt att tackla sina egna klagomål och åsikter så andras undviker jag väldigt gärna. Jag tror att det är i huvet som problemet sitter, det skulle nog inte spela sådan stor roll hur tränad jag skulle vara, mitt huvud har redan förbestämt sig att min kropp är stor. Även om jag inte kan acceptera min egen kropp så har jag lätt att acceptera andra, jag umgås med alla kroppsformer och dömer inte personer efter vikten. Det är viktigt att vi slutar kläcka ur oss kommentarer till varndra som kränker ens kroppsform, för även om personen i fråga inte ser ut att ta åt sig så kan ångesten av orden komma flera år efteråt, som i mitt fall. Vi är olika och är alla byggda på olika sätt. Vissa har väldigt svårt att bli riktigt smala liksom vissa har otroligt svårt att gå upp i vikt. Ge hellre en komplimang då det kan betyda oerhört mycket för någon som är missnöjd med sig själv.

 

Day 08 - A moment you felt the most satisfied with your life.

Man ska ju aldrig egentligen säga att någonting går bra, för det är då allting brukar skita sig. Men jag måste nog ändå få säga att just precis nu är jag ungefär så nöjd över mitt liv som jag tror att man kan vara. Det känns liksom som att jag har allt, känner mig inte på ständig jakt efter något utan jag känner mig tillfreds precis som livet är. Jag kan inte komma på något som saknas. Jag har nyss tagit studenten och har hela livet framför mig, just nu har jag bra med jobb, och den tid jag inte jobbar så lever jag livets glada dagar tillsammans med människor som livar upp livet till det yttersta, tillexempel mina underbara vänner och min alltför braiga pojkvän. Köpte mig ganska nyss en bil som jag så länge viljat ha. Jag har dessutom en familj som ställer upp och bryr sig, en häst som jag kan göra till precis vad jag vill och som alltid ger ljusglimtar. Alla dessa faktorer har i sin tur börjat bygga upp något som varit bortblåst försvunnet i alldeles för många år, om det överhuvudtaget någonsin funnits, ett självförtroende. Så det får väl bära eller brista, men nu är jag nöjd!

 

Day 06 - Write 30 interesting facts about yourself.

Jag hatar när folk som valt att lämna mig efter ett tag kryper tillbaka och tror att saker och ting är precis som förut



Jag har absolut ingen som helst aning om vad jag vill jobba med i framtiden


Ask-konton och dess användares unga ålder är för mig något som är skrämmande



Värme är något jag inte riktigt vet hur man ska hantera



Motordrivet fascinerar mig



... men är värdelös på när de gäller skruvning och sånt där



Känner smått panik ifall jag äter onyttigt ofta



Jag prioriterar lycka framför karriär



Hästar fascinerar mig



.. men jag rekommenderar ingen tjej att börja hålla på med hästar


Detta är första sommaren jag vågat gå i shorts som är kortare än klassiska puma-shorts



Jag tar hellre lastbilskortet än pluggar vidare på universitet



Jag har ett enda biologiskt syskon



...och tre styvbröder



Jag är rädd för förändring


 
Har nära till tårar



... men gråter inte offentligt



Vet inget politiskt parti som matchar mina åsikter



Behöver minst 9-10 timmars sömn för att klara av dagen på ett bra sätt



Har lätt för att bli orolig ifall livet flyter på för bra



Jag tänker alldeles för mycket



Min spegelbild och jag kommer aldrig överens



”:p” är en smiley jag stör mig på



Jag blir lätt väldigt uttråkad när jag ser film, så ser oftast bara halva



Har svårt att uttrycka mina känslor för någon då jag är rädd för reaktionen



Mitt nuvarande förhållande är det enda seriösa förhållande jag haft

... och han har verkligen vunnit sig en stor plats i mitt hjärta



Min bil är ett bevis på materiell lycka



Vill pausa mitt liv nu så att inget förändras



30 sanningar har tagit mig en vecka att komma på

Day 01 - Your views on drugs and alcohol.

Ja vad ska man säga, jag dricker ju själv alkohol ibland, men det är inte så att jag inte skulle klara mig utan det och det är inget jag är beroende utav. Och jag vet själv när det är dags att sluta. Och så länge det hålls på den nivån, att man kan hantera det och att man inte är beroende av det så tycker jag att det är okej. Men börjar det bli för ofta och för stora mängder så tycker jag att folk bör tänka till litegrann. Droger däremot har jag nolltolerans, det har tyvärr blivit alltmer vanligt här i lilla Storuman och det är alldeles för få som åker fast för det. Visst, vissa droger är inte farligare än alkohol, men det är väl onödigt att börja överhuvudtaget. Skulle gissa på att de allra flesta börjar med något lindrigt men tappar snabbt effekten och går över till starkare och i samband med alkohol. Om det bara hade drabbat dem själva hade väl inte skadan varit så stor, jamena det är ju deras val, men alltför ofta är det så att droger är inblandade i olika sorters brottsligheter. Fler anmälningar bör göras, för det FINNS och vi ser det, men gör inget åt det.

 

Lovisa Olofsson

Hej och välkommen! En inlandsbrud som hittade kärlek och jobb vid kusten, så jag tog mitt pick och pack och hamnade i Drängsmark utanför Skellefteå. Sambo med världens finaste människa och maskinförare på Rönnskärsverken. Lever ett Svensson-liv med jobb, fest och träning.


RSS 2.0