2016

"2016 blir ett spännande år fyllt av utmaningar och prövningar, men jag känner mig redo och är helt säker på att allt kommer bli bra. Så det är med stor förväntan jag nu välkomnar 2016 och lämnar det gångna året bakom mig, med mig tar jag de människor som fyller livet med possitivitet, de övriga kan gott stanna kvar."

Så löd avslutningsfrasen på förra årets utvärdering, och med facit i hand så kan jag ju säga att det både var rätt och fel. Utmaningar och prövningar är något jag träffat på, och bra har det ju så här i efterhand även blivit, om än det har varit på lite omvägar. Kanske var jag inte redo eller så tyckte livet att om jag skulle få prövningar så skulle dom vara ordentliga. Och människor som fyllde livet med negativitet följde också med över till 2016. Något som däremot var positivt var min plats hos Grundsfors skogsmaskiner, och vilken resa det i sin tur givit mig. Hade jag inte börjat där kan jag nog ärligt säga att jag aldrig skulle sitta här i Drängsmark idag. Där och då hade jag nog helst kört 24 timmar om dygnet, jag ville liksom stänga omvärlden ute då jag fått erfara om hur ond mänskligheten är. Självkänslan började också tryta vid det här laget vilket gjorde att jag tog tag i träningen på allvar, så dagarna bestod av sova, jobba, träna. När sommaren började nalkas så var det som att jag tinade upp, och vilken sommar det ändå blev. Full fart varenda helg, med talluddar, storumandagarna, Åsele och mycket mer. Dansgalan blev nog sommarens höjdpunkt konstigt nog då de senaste åren inte riktigt levererat som förväntat. Men det blev en grym kväll som inte tog slut förrän morgonskvisten. Efter en otroligt fin sommar så fortsatte hösten i samma spår, jakten drog igång och för min del blev den lyckad, då jag för första gången fick trycka av på ett levande objekt. Vilken känsla alltså! Att fälla den oxen den där dagen, det var lite som att uppnå ett av livsmålen.

Det var också nångång där i övergången mellan sommar och höst som Victor kom in i bilden. Jag hade aldrig i början ens en tanke på att det skulle så här stort, och framförallt så här bra. Jag var livrädd för allt som hade med känslor att göra på grund av all skit som varit, för rädd för att ens ge någon en chans. Mina känslor har alltid enbart utnyttjats för att kunna spela med mig. Men på något sätt kändes det annorlunda med Victor, han kändes äkta, tog sig tid, höll kontakt och körde massvis med mil enbart för att få träffa mig. Jag kände mig för första gången omtyckt och som en prioritering. Det är en konstig känsla då jag bara trott att det varit något som hände andra, men jag gillar den. Och framförallt gillar jag Victor, han har visat mig vad riktig kärlek innebär och hur det ska vara. Jag är oerhört tacksam över att ha honom i mitt liv.

Jobbmässigt då? Jag visste att där i början på november skulle mina dagar som grundforsare vara räknade. Hade extrem panik över vad som skulle hända med mig, sa upp lägenheten i Storuman och tänkte att ifall det skulle krisa kunde jag bo hemma någon månad. Men huxflux hade jag både jobb och bostad i Bygdsiljum direkt jag slutade i Storuman. Trivdes ganska så bra när jag väl kommit överens med ny maskin och så, ända tills det att det började bli lite timmar och inte alls lät lika positivt som det gjorde när jag skulle börja. Fick återigen stressa upp över jobbsituation då jag kände att det inte skulle gå. Så jobbsökandet var igång, igen. Fick dock napp direkt på Xzakt där jag befinner mig idag. Hela Bygdsiljumgrejen blev en enda soppa och jag känner mig så extremt lurad, men nu tänker jag lämna det bakom mig och inte låta det dra ner något mer.

Att jag måstat lämna Leo ifrån mig på foder i och med flyttar och tidsbrist är något jag undviker att tänka på. Det känns som jag svikit honom. Han har ju varit min klippa, min bästa vän, den som stått kvar när alla andra svikit, den som visar mig hur långt man kommer med hjälp utav tillit. Men jag kunde inte vara så egoistisk att låta honom stå och förfalla, jag gjorde det för hans skull. Och dessutom vet jag att han har det bra, han bor cirka 3 mil ifrån mig så jag har varit där och hälsat på. Men det har varit tungt, fruktansvärt tungt.
 
 
Efter detta år tar jag med mig stadigare ben, ett klokare huvud och mycket kärlek in i 2017. Ett år som jag välkomnar med öppna armar!
 
 
 
 
 

Vart en millimeter från förfall

Nu har det väl varit tomt här lite länge, ungefär lika tom som jag varit. Har varit och snuddat på botten, den där botten man så många gånger trott att man nått, men som jag nu vet att jag inte ens varit i närheten av förrän nu den senaste tiden. Men jag tror någonstans att man kanske ska falla såpass nångång att man inser att det enbart finns en väg och det är upp. Och nu går det uppåt, om än framtiden är oklar och förändringarnas tid står och flåsar i nacken så känns det bra. Nu kan jag med förväntan se på vad framtiden har att erbjuda. Jag har ju dessutom turen att vara omringad utav fantastiska människor som alltid lättar upp allt och får en att se positivt när man själv blivit förblindad utav negativiteten. Har som pricken över i:et fått en massa spännande saker att se framemot de kommande helgerna, så att ja, det är absolut ljusare tider som nalkas nu. Har en otroligt spännande tid framför mig och vad som än händer så kommer det bli bra. Ta hand om er så hörs vi senare, när jag förhoppningsvis kan erbjuda ett lite mer detaljerat inlägg.

 
 

Att kunna känna sig levande även på vardagar

Måndag idag och det gör mig ingenting att återgå till vardagen längre, för första gången sedan gymnasiet kan jag faktiskt ärligt säga att jag lever ett liv även på vardagarna. Det är som en stor klump har lämnat min kropp och jag känner mig så extremt levande, ja jag är nog lycklig nu. Att byta från post till skogsmaskin är nog det val i livet jag är mest glad över, det som har varit mest behövligt för min egen del. För det är just vad det är, det här var mitt val, i detta är det ingen som har påverkat mig utan jag lyssnade för ovanlighetens skull på min egen vilja. Och det känns så rätt, jag är så extremt tacksam att jag fick denna chans. Det finns så mycket mer energi i mig nu än tidigare. Och vad har jag gjort med den energin idag förutom att suttit i skotaren? Inte mycket egentligen, kört ett benpass på gymmet och sedan diskat bort berget som uppstod under helgen. Skar loss halva pekfingret i samma veva. Farligt det där med att diska.. Men nu är det sovelisova som gäller. Natti!

 

Vem är jag och vad vill jag?

Efter att ha tagit tre djupa andetag, insett att jag enbart är tjugo år och inte behöver vara högutbildad advokat eller ha miljoninkomst varje år för att det inte ska vara konstigt eller fel. Jag är bara jag, och om än jag är extremt osäker och rädd för framtiden så kommer den komma vare sig man vill det eller inte. Vad har jag för nytta av att veta vad jag gör om ett år? Det lär jag tids nog få reda på och det enda jag vet att jag ska sträva efter är att vara lycklig. Och det är just den lilla faktorn jag tänkt att jag ska försöka tänka på i min livsplan. Lycklig. Det var längesen jag var det nu, alltså på riktigt, och på alla plan. Så det är kanske det som blir mitt första mål nu, att sträva efter en lycka som inte finns idag. Kanske är det att våga prova på något nytt, våga säga något jag tycker, helt enkelt våga släppa tryggheten. Vad vet jag? Jag tror det är denna ovetskap som gör mig så extremt förvirrad just nu.

Men förutom att försöka få en rätsida på mig och mitt liv så har jag jobbat, motionerat hästapållen och sprungit. Har lite sadelkris (igen) när det gäller hästapållen, står för tillfället med 5 sadlar och ungefär 1 som passar någorlunda. Man blir helt snurrig! Springturen blev en kort men intensiv, mest för att det blev rätt sent när jag kom hem och ville inte tappa rutinen jag fått in nu. Så jag tänkte hellre en kort runda än ingen runda alls.

 

Att vara maktlös över vad världen åstadkommer

Dagarna går långsamt nu och det känns som en evighet mellan det att jag går upp på morgonen tills det att jag får krypa isäng igen. Inget negativt egentligen, bara lite enformiga dagar kanske. Skulle behöva en liten förändring i livet, en uppiffning. Ja, något nytt och spännande helt enkelt. Men det är väl sådant som kommer efter en dödperiod. Har väl varit en bra tisdag för övrigt, fint och klart väder. For iväg till Kim en sväng ikväll och fick snusa bebis och prata av mig. Trevligttrevligt! Men mitt i denna fina tisdag så kan jag inte låta bli att sätta mig ner nu ikväll och vara lite nere. Alla påverkas vi av vad som händer och sker runtomkring oss, och för vissa blir vardagen aldrig sig lik. Så är det för min vän, mitt hjärtegull, en av mina hjärthalvor. På något sätt känner jag mig som en skyddsängel för henne, jag vill skydda henne från allt ont vad världen har att erbjuda. Få henne att undvika alla misstag man själv gjort. Det är som att man slitit ut hjärtat ur kroppen på henne, delat det mitt itu, men bara satt tillbaka ena halvan. Det blir aldrig sig likt. Aldrig. Och jag känner mig så maktlös. Det finns verkligen ingenting jag kan göra, ingenting. Men lilla älskade Tessebiss, du kommer aldrig vandra vägen ensam. Aldrig!

 

Kanske är det idealen som får en själv att se annorlunda ut

Dagarna bara rinner iväg och helgen närmar sig vilket inte alls känns dumt. Och den här dagen har gått i samma mönster som veckans övriga dagar, jobb, gym och ridning. Körde intervaller på gymmet innan det blev ben/rumpa. Har för tillfället så extrema komplex över mina lår så att jag helst bara vll gå och gömma mig, känns som dom tvärvuxit. Tyvärr tar det också extremt lång tid att bränna fett på låren då kroppen inte prioriterar det fettet då det inte är "farligt". Fuck this. Har väl mer eller mindre hela mitt liv viljat krympa hela mig ungefär, men just nu skulle jag vara mer än nöjd om "bara" låren försvann, bara lite i alla fall. Så nu är det lite hårdare bud som gäller för den här damen, två pw:s om dagen och gym så ofta jag hinner. Vilket kommer innebära tidiga mornar för att få ihop detta. Men det ska gå, det måste gå. Nog om det antar jag, hästapållen fick sig då en genomkörare med galoppbommar idag, jobbigt men givande. Avslutade med en tur ut i skogen, hösten är ju bara för underbar!

 

I'll be okey, just not today.

Så var sista talludden också bortgjord och sommarens aktiviteter är officiellt över. Känns rätt skönt då den här sommaren verkligen inte varit någon tiopoängare direkt för min del, nu väntas hösten och jag ska lägga all sommarens negativa bitar bakom mig, göra saker för min egen skull och inte rätta mig efter andra. Börja om på nytt och välja personer i mitt liv som väljer mig, för den jag är. Hursom så hade jag en trevlig kväll med Kamelen m.fl. Slutet fick dock en tråkig och jobbig vändning, men tids nog kommer jag inse att det trots allt var mitt eget bästa. Om än det kanske kommer ta ett tag. Och som vanligt dagen efter en talludde så har det inte blivit mycket gjort, småsovit och myst med hästapållen. Nu har jag nyss sett småstadsliv och ska strax lägga mig för att sova, så extremt sliten på alla sätt och vis. Sorry för ett litet luddigt inlägg, men det är så det är just nu, svårt att hitta en rätsida på alltihop.

 

Att erkänna för sig själv att det går tungt

Kan inte direkt påstå att jag tycker den här veckan går vare sig fort eller smärtfritt, tunga dagar på jobbet då det både är mycket samt extremt varmt att spendera dagarna i bil. Sedan så kom schemat och kursinformationen från universitetet idag, och ju närmare det blir ju mer ångest får jag. Dessutom var inte schemat till någon fördel heller, kommer bli extremt svårt att få ihop det med jobbet. Och kommer jag inte kunna göra både och så blir de nog plugget som ryker. Eftersom att jag inte tänker ta på mig en massa studielån. Men försöka ska jag väl göra då jag känner mig så extremt misslyckad om jag bara skulle skita i det. Det känns mer eller mindre som att folk skulle se ner på mig om jag valde att jobba istället för att satsa på karriär. Kanske är jag inte redo, kanske skulle jag väntat tills jag var redo att flytta så att jag kunde göra allting på plats. Men att lämna Storuman nu skulle vara som att slita en stor del utav mig ifrån mig. Nej, allt är bara kaos och ångesten har tagit sig fram. Inte bara ångest över vad jag ska göra av mitt liv utan också en sån där kroppslig ångest. Just nu vill jag bara linda in min kropp i ett täcke och gömma den för omvärlden, undviker speglar och glasdörrar där det finns risk att min spegelbild kommer upp. Försökte dämpa det lte genom ett löppass ikväll, benen var inte med men 8 kilometer blev det i alla fall. Nej mina vänner, ibland måste man erkänna för sig själv att det går tungt, att det inte är så där vackert och bra som man alltid vill få det till. Just nu är det så, just nu går det tungt. Just nu är jag vilsen.

 

2014

Bättre sent än aldrig som man brukar säga. Brukar ju alltid utvärdera åren med några rader ordbajsande, och ska inte vara sämre denna gång. 2014 var verkligen upplagt för att ha potential att bli bästa året. I början av året var allt verkligen så perfekt som ett liv kan vara, jag hade några månader kvar till studenten och allt vad den innebär, jag ingick i ett förhållande med pojken jag tyckt om en lång stund, jag hade fantastiska vänner som jag fick dela mina skoltrötta dagar med och tyckte att livet i allmänhet ägde. Jag gled på en räkmacka helt enkelt. Vintern flöt på, stundvis gick det lite tungt men med hjälp av dom tidigare nämnda faktorerna så kunde jag fokusera på positivitet. Spenderade påsken i Umnäs med Jossvald, mycket tevligt måste jag säga och något jag gärna gjort om i år, men Jossvald kommer då befinna sig i staterna. Kände mig inte alls uppvilad och redo för skolan efter påsklovet vilket gjorde att det kändes väldigt tungt att ro iland, även om det bara va veckor kvar det handlade om. Skollessheten smittade nog av sig på övriga livet, gick in i en dvala där allt gick på automatik. Vaknade till när det var dags för Stockholmsresan med skolan, en resa jag kommer bära med mig länge och som fick mig att inse vilka fantastiska människor jag fått dela dessa tre år med. Sedan hann jag inte med innan det var dags för balen, en sån kväll! Att få glänsa med fin klänning, fixat hår och hela kitet. Min balkväll blev så bra som den kunde. Och i och med balen så var även studentveckan i full gång. veckan susade förbi och studentdagen kom, lätt den mest glädjefyllda dagen jag kan minnas. Jag tackar alla inblandade för att ni gjorde min studentdag så perfekt som den blev, kunde inte blivit bättre. Och jag kände mig oerhört lättad över att ha klarat alla år trots att ibland skollessheten ätit upp mig. Glädjen fick dock inte vara så länge, fick ett drastiskt uppvaknande ur det drömliv jag levde. Jag insåg att man ska hålla hårt i människorna man har kär, för man vet inte om något varar för evigt. Men det där löste sig och allt blev frid och fröjd, kunde dock inte slappna av helt utan var förföljd av en ständig oro av att någonting skulle hända. Men sommaren flöt på precis som en sommar ska, jag hade fått ett riktigt sommarjobb, på posten. Trivdes i min fiat om dagarna och gladdes åt att få vara ledig varje helg. Helgerna blev storslagna med allt från Storumandagarna till åselemarknan. Värmeböljan vi fick var väl däremot inte till min belåtenhet men det kunde jag inte styra så mycket över. Men mitt i dessa sena sommarnätter fyllda med roligheter kom det, det där slaget. En bit av mig försvann, en bit av mig som saknas än idag, en bit som fick mig hel, biten som fick allt i mitt livspussel att falla på plats. Det är svårt att förklara med ord hur tungt livets resa blev efter det, men jag är inte den som faller, jag stapplar mig hellre fram men jag faller aldrig. Det var tungt och även om jag försökte visa omvärlden att allt var okej så var jag så oerhört trasig. Ont. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag la skulden på mig själv vilket resulterade att resan fortsatte med ett självförtroende på minus. När hösten kom så hade jag stapplat mig uppåt och livet hade fått en positiv vändning. Jag umgicks med folk jag tyckte om och levde livets glada dagar igen. Fick fortsätta jobba på posten när det behövdes vilket var ganska så ofta och med lite vikariat på dagis så fick jag även ekonomin att gå ihop. Och så fortsatte det väl resten av året. Att jag sedan fick tag på en lägenhet och flyttade hemifrån var en sak under årets gång som är värt att notera. Och här bor jag nu idag och känner mig ganska tillfreds med det. Så här står jag nu i början av 2015 och även om början på detta år kanske inte riktigt verkar lika bra som 2014 början så har jag en förhoppning på att detta år blir bättre. Speciellt mycket sämre kan det inte bli i alla fall. Så nu mina vänner, sätter jag allt mitt hopp på att 2015 blir mitt år.

 

Och så var snart 2014 slut

Beskriv året med tre ord. Bäst, sämst, kämpigt.
 
Bästa köpet? Helt klart min svarta lilla BMW. 
 
Vilka sånger kommer påminna dig om 2014? Rather be
 
Vem har du umgåtts med mest? Delar av SA11 skulle jag tro
 
Vad var din största tabbe 2014? Att inte lita på första magkänslan
 
Har du haft ett förhållande under 2014? Yes!
 
Vart reste du under 2014? Har väl inte förflyttat mitt arsle alltför många gånger från Storuman i år, men Stockholmsresan med skolan var ju ett minne!
 
Vilka ser du som de största händelserna under året? Studenten kanske..
 
Har du blivit bättre på något? Njaee, möjligtvis att öppna mig lite mer då det varit svårt att alltid hållit allting inom mig.
 
 
Vad var extra dåligt med året? För många vägskäl
 
Vad var extra bra? Alla fina människor
 
Lärde du känna några nya människor? Jo de gjorde jag väl
 
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Yes!
 
Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja oja, jag har haft riktigt fina stunder
 
Vad var din största framgång på jobbet 2014? Haha, ja det var väl att jag överhuvudtaget fick mig jobb
 
Största framgång på det privata planet? Tror att jag till störst del bara mött privata motgångar detta år
 
Vem saknade du? Någon
 
De bästa nya människorna du träffade? Då jag är lite osäker på vilka jag träffat i år och inte så säger jag alla
 
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Försöka inse i vilka situationer man ska lyssan på hjärnan och inte på hjärtat. Sedan så ska jag också försöka komma på vad jag vill göra av mitt liv, vilket jag inte lyckats med detta år.
 
 
Mest stolt över 2014? Pass
 
Högsta önskan just nu? Att jag kommer på vad jag vill med framtiden och att det blir så
 
Tror du 2015 kommer bli lika bra? Jag lägger mitt hopp på att 2015 blir bättre
 
Vad kommer du sakna från 2014? SA11
 
Vad spenderade du mest pengar på? Bilen
 
Finns det någonting du ångrar med 2014? Njao, egentligen inte. Jag hade inte kunnat göra saker annorlunda.
 
Blev du kär i år? Det var jag redan när året började
 
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 12 Juni
 
Största misstaget? Tilliten jag gav vissa
 
Vad önskar du att du gjort mer? Tränat, pratat och ställt mer krav.
 
Och så slutligen; dina planer inför 2015? Som sagt, försöka lista ut vad jag vill göra och sedan följa den planen. Försöka förstå mig på hur jag själv funkar och vad som får mig lycklig.
 
Vad vill du säga till dig själv inför 2015? Följ ditt hjärta men glöm för guds skull inte hjärnan på vägen
 
Är det något du saknade med år 2013 och ville ha 2014? Mitt känslokalla jag
 
Hur tror du 2015 kommer bli? Tror att början kan bli lite seg men har förhoppningar på att det kommer bli ett bra år tillslut.
 
Vilka förändringar kommer du göra inför 2015? Förhoppningsvis många, men det får tiden utvisa.
 
Vad gjorde du på din födelsedag? Åt tårta och öppnade paket, hihi
 
 

Att leva med kroppskomplex

Lång. Kort. Smal. Grov. Tjock. Tanken på att det ska finnas ett ideal i vår värld, där varje människa har en unik form är märklig. Varje människa borde väl egentligen vara stolt över sin egen form eftersom att ingen har en precis likadan, men så är det inte, eller väldigt sällan i alla fall. Egentligen kan jag bara uttala mig utifrån mig själv, och för mig är det inte så. Jag har kroppskomplex, stundvis kraftiga och stundvis inte lika stora. Men dom finns alltid där. Sammanfattat så känner jag mig stor. Ansiktet, överarmarna, magen och låren, det mesta helt enkelt. Jag har ända sedan jag var liten alltid tyckt mig vara lite grövre än "alla" andra. När jag var mindre var det inget jag direkt tänkte på med en negativ klang, jag accepterade bara att det var så och jag var inte direkt utanför för den skull heller. Inte mobbad, visst kunde det komma lite kommentarer av vissa personer ibland, men det var aldrig personer som jag brukade umgås med och inget jag tog åt mig av. På den tiden var jag väldigt stark i mig själv, brydde mig inte ett dugg om vad någon annan människa ansåg om mig eller mitt utseende. Det var någongång i sexan, i samband med att Viktoria flyttade tror jag, som allt det självsäkra i mig försvann sakta men säkert. Jag skulle alltså byta umgänge, där jag kände mig annorlunda, jag var inte utanför där men jag kände mig stor. Det var under den tiden jag började ta åt mig av dom kommentarer från tidigare år. Det var på högstadiet jag på riktigt började tycka min kroppsform var jobbig, varje dag var en plåga, skolfotona en mardröm, badet rena döden och för att inte tala om hälsokontrollerna hos skolsköterskan när man skulle väga sig. Speciellt eftersom en hälsokontroll innebar "dagens snackis" på lunchrasten sen. Det var inte folk som dömde mig, inte öppet i alla fall, även om jag vet att det fanns vissa personer som kanske hade viljat men ingen sa något. Det var jag som dömde mig själv, jag började själv intala mina brister hos mig och tog åt mig av dom. Och det är där problemet sitter än idag, tyvärr. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna känna mig fin i min egen kropp eller om jag alltid kommer att klanka ner på den, hitta brister. Mitt huvud och min kropp är som ovänner, kan inte trivas med varandra och komma överens. Jag tycker det är lite obehagligt att träffa nya människor, speciellt många på samma gång pågrund av rädslan av vad dom ska tycka och tänka. Det är nog svårt att tackla sina egna klagomål och åsikter så andras undviker jag väldigt gärna. Jag tror att det är i huvet som problemet sitter, det skulle nog inte spela sådan stor roll hur tränad jag skulle vara, mitt huvud har redan förbestämt sig att min kropp är stor. Även om jag inte kan acceptera min egen kropp så har jag lätt att acceptera andra, jag umgås med alla kroppsformer och dömer inte personer efter vikten. Det är viktigt att vi slutar kläcka ur oss kommentarer till varndra som kränker ens kroppsform, för även om personen i fråga inte ser ut att ta åt sig så kan ångesten av orden komma flera år efteråt, som i mitt fall. Vi är olika och är alla byggda på olika sätt. Vissa har väldigt svårt att bli riktigt smala liksom vissa har otroligt svårt att gå upp i vikt. Ge hellre en komplimang då det kan betyda oerhört mycket för någon som är missnöjd med sig själv.

 

Day 03 - Your current relationship

Mitt förhållande är ju då med Grubbe, eller Erik ifall man ska vara noga. Tillsammans har vi varit sen december så med lite lätt matematik blir det alltså lite drygt 7 månader, 7 månader som jag aldrig någonsin kunnat tro skulle hända, för tro mig, våran tid började bra mycket tidigare. Men båda var väl kanske i lite fel stadie i livet för något förhållande då, så det fick helt enkelt ta den tid det tog. Och idag är jag glad för att jag behöll tålamodet och väntade, för jäklar vad jag tycker om den pojken. Han har fått mig att förstå att det finns människor man kan lita på och jag har också insett att det inte är förrän känslorna är ömsesidiga som pusselbitarna faller på plats. Vi lever mycket i nuet, tar en dag i taget och framtiden är inget vi direkt brukar planera. Självklart har vi väl haft någon svacka, men det har ju löst sig. Av de pojkar som lyckats vandra in i mitt liv så är han den som satt störst spår redan från början, och den jag trivts absolut bäst med. Finns hur mycket som helst att säga, men jag avlsutar här och säger att jag funnit lycka i en människa.



♥♥♥♥♥




Siffror är en så liten del i helheten

Så har snart denna lördag gått vilket innebär söndag imorgon, vilket för tillfället inte gör mig någonting. Vill helst av allt bara ha nästa helg, så varje dag som går är bra. Just nu känns nästan talludden mer lockande än balen, men det blir ju en upplevelse det med. Har idag i alla fall fixat alla grejjer till studenten, så det känns skönt att ha det ur världen. Och när jag kom hem från Lycksele så testade jag mig på att springa coopertestet, alla i Storuman vet i alla fall att det innebär två varv runt badsjön så fort som möjligt. Detta test som gav en mardrömmar flera veckor i förväg, oh för att inte tala om ångesten. Men idag, tre år senare kändes det mer motiverande än jobbigt. Och trots att jag haft löpningen vilande ett tag nu så var tiden bättre än någonsin på högstadietiden. Kanske är det så att träningen gett lite resultat ändå, har ju dumpat vågen sedan en tid tillbaka, men sist stod siffrorna på iprincip samma som i sjuan. Men ändå känner jag mig större nu än vad jag gjorde då. Och det är det och inte siffrorna jag jobbar med nu, utan det är att kunna trivas med mig själv, varje dag. Aja. Kvällen har jag tillbringat i Blaiken eftersom att Klara fyller år idag, tårtor i mängder och mätt blev jag.

 

Smärtsamt men det vore fel att glömma

 

Att kunna våga möta motgång

Då det trots allt är sportlov så bestämde jag mig för att dra iväg hästapållen till ridhuset för lite hoppning idag. Hoppningen gick bra men lastningen hem gick däremot lite sämre, längesen det gick så dåligt. Ingen big deal egentligen. Motgång är mänskligt men för mig känns det som hela världen vänder piggarna ut mot mig så fort det går lite dåligt för mig. Kanske kan bero på att allt går så bra nu så att varje litet snedsteg noteras noggrant. Prestationsångest kanske. Men med orden "man måste möta motgång för att nå framgång" så släpper vi dagen och siktar framåt, mot våra mål. Hade i alla fall positiv energi då jag fick börja dagen med min fina pojkvän, allt blir som mycket lättare bara genom att han finns. Tur det. Och till något annat positivt så är det idag 100 dagar kvar till studenten så jag är just på väg in i duschen för att sedan dra vidare för middag och umgås med trevliga människor. Så det blir nog en bra dag av det här med.

 

Två år

Har väl egentligen inte så mycket att säga om denna dag, en måndag. Lite halvt tråkig dag men fick i alla fall något gjort på gymnasiearbetet, rätt mycket faktiskt. Annars så fick jag hem min balklänning idag, den passa till och med, kändes väldigt bra det. Efter skolan så körde jag Kims bil ut på service och kvällen har spenderats framför tv:n. Rätt skönt för att trots att jag lyckades sova 10 timmar inatt känner jag mig trött och alldeles tom. I övrigt finns inte mycket att säga om denna dag förutom att det idag är precis två år sedan jag fick hem Leo. Två år av skratt, svett och tårar. Den varelse som fått mig att tro på mig själv då andras ord om att jag aldrig skulle klara av honom gav mig motivationen och viljan att aldrig ge upp. Och kanske är det så att han är min enda starka sida här i livet, det enda som får mig att känna att jag faktiskt klarar av något.

 

Lördagkväll och framtidstankar

Lördagkväll och har egentligen ingenting vettigt för mig och då börjar självklart tankarna att sväva iväg på det mest aktuella för tillfället, framtiden. Det är inte det att jag inte vet vad jag VILL göra efter gymnasiet, för planen har jag uppbyggd i huvet. Det oroande är att det är den enda planen, det finns liksom ingen reservplan. Och det behövs bara ett litet snedsteg och hela min plan raseras. Samtidigt som jag håller på att längta ihjäl mig till studenten så är jag också oroad över hur allt ska gå, ska jag lyckas eller är det dags att tänka ut en plan B. Fast samtidigt om jag tänker ut en till plan så vet jag att jag tvivlar, har jag bara en plan så vet jag att det är det enda jag har att satsa på.
 
 

.

 

Untold secrets

Sometimes is the only thing you need two eyes that see, without judging
One mouth that makes sounds, without share your words to someone.
Two ears that listen, without know what you say

 

Det enda som behövs är en låt, en låt som beskriver allt

Det värsta med en "knapptelefon" är inte att det tar tre år att skriva, att fotona ser förtaskiga ut, att jag inte kan kolla instagram eller facebook eller spela en massa spel. Det värsta är att klara sig utan musik i lurarna 24/7. Men imorgon har jag htc:n i mina händer.




I don't know how long before it breaks me down inside

Lovisa Olofsson

En tjej i sina bästa år som tar livet som det kommer, på ett strukturerat sätt. Har en tydlig bild om hur jag vill att livet ska bli, hur det sedan artar sig är en annan femma. Här kan ni i alla fall följa mitt liv som innehåller lite av varje med allt från skogsmaskin till klackarna i taket. Tjao!


RSS 2.0