Och så hade det hunnit bli December, årets mysigaste månad. Älskar när det är ljus och rött överallt. Årets första julbord avklarade vi på verandan förra helgen, god mat, trevligt sällskap och bra underhållning. Och förra veckan flöt på, rätt långsamt men. Och förra måndagen skickade jag iväg Leo till en ny familj, till Luleå. Fick ju reda på i mitten av Oktober att förra fodervärden köpt en ny häst och inte kunde ha kvar honom längre. Hade inte så mycket tid att hitta någon ny och slet som ett djur, det skulle ju ändå kännas bra och inte bara ta första bästa. Tiden började rinna ut och började istället leta efter stallplats för att ta hem honom själv, men mitt i det där var jag tvungen övertala mig själv om att det inte var ett alternativ. Jag skulle göra allt för att Leo skulle ha det bra, vilket skulle göra att allt annat i livet skulle bortprioriteras, vilket både jag och folk i min närhet skulle få lida för. Så tillslut så fick det bli en familj i Luleå som han fick åka till och jag hoppas innerligt att det blir rätt. det gjorde ont att välja bort alternativet att at honom själv, jag kände mig så egoistisk, dålig och ansvarslös. Han har ju alltid funnits för mig när jag har behövt honom, men när han behöver mig vänder jag bara ryggen till och skickar iväg honom. Han läkte såren efter knivarna i ryggen, han va snäll när andra var mindre snäll, han var mig trogen varje dag och han kunde jag känna tillit till, vilket den mänskliga faktorn gjort det svårt att känna till något på två ben. Han bar upp mig när det var lite svårt att stå på mina egna ben. Men det går inte att hänga upp sitt liv på en häst. Sen jag släppte in Victor i mitt liv har han också gjort allt det där som Leo gjort tidigare. Han har visat att även mänskligheten kan vara pålitlig bara man träffar rätta människor. Och nu hoppas jag innerligt att Leo får visa någon annan ung tjej rätt väg i livet. Han är ju inte såld än, utan även ute på foder denna gång, så mycket vågar jag inte släppa taget än.

Jag vet det gör ont
Men tiden går fort
Och jag kan inte förlora mig i dig
Jag måste leva