Och så kikar man in här igen och rätt mycket har hänt sen senast. Jag har bland annat klippt av mig halva håret, deltagit i mitt livs första cykelfest, bokat hotell och anmälningen till tjejmilen och lite till. Och i helgen har vi haft Mackan på besök, det har blivit några båtturer och lite grillat då vädret har bjudit oss på sommarkänsla. Och jag antar väl att gilla läget och acceptera det faktum att sommaren nu är här. Jag hatar sommar. Medan alla andra tinar fram och har the time of their life skulle jag helst bara vilja krypa ner under jorden och inte komma fram förrän sommarfeelingen är över. Jag har många gånger funderat på vad det är som gör det, jag mena mitt i vintern kan jag ju längta till sena sommarkvällar och allt sådant, men när det väl börjar närma sig så är det som att slås utav panik. Men idag slog det mig, jag for iväg och red ikväll och när jag satt där uppe och filosoferade över allt mellan himmel och jord så kom jag på det. Det som jag undrat över så många gånger fick ett svar. Det är det där bristande självförtroendet som sätter käppar i hjulet. Det är just det där när alla tinar fram, i sina fina sommaroutfits, solbrända hy och solblekta hår. Alla tjejer börjar verkligen stråla, mer än vanligt. Så sinnesjukt snygga. Inte jag. Det blir mer bara som en påminnelse att jag inte har utseendet på min sida, om än jag kanske besitter andra bra egenskaper. Och i "sommarkläder" känner jag mig bara uppstoppad. Jag har både klänning och kjol när jag går ut på sommarn, men jag känner mig inte lika fin som alla andra, tvärtom, det känns som jag sticker ut och att folk tittar på mig och tycker att jag borde gå hem och dra på mig nåt annat. Kanske är det bara i mitt huvud det känns så, och det är väl egentligen inte en jävel som bryr sig om hur jag ser ut. Och frågan är varför jag själv ens bryr mig. Hursom så är sommaren här vare sig man vill eller inte och den blir väl antagligen det man gör den till. Denna sommar har ju även en chans att bli bättre än så många andra, jag har ju världens bästa Victor.

I Sverige har vi en nollvision när det gäller trafikolyckor och förra året dog det knappt 300 personer i trafiken. Samma år var det cirka 1500 som tog sitt eget liv, när det gäller självmord finns ingen nollvision trots att antalet dödsfall är ungefär 5 gånger så stort. Ständigt utvecklas tekniken i våra bilar och trafikregler ändras för att nå upp till denna nollvision. Men vad görs för att färre ska behöva sätta livet till på grund av psykisk ohälsa? Där finns inte alls samma engagemang och utveckling. Vi måste börja öppna upp ögonen och inse det faktumet att psykisk ohälsa är inget man kan strunta i och tro att allt blir bra "med tiden". Psykisk ohälsa är en sjukdom och ska därför också behandlas därefter.

Jag får väl vackert erkänna att jag själv varit en av många som tyckt att det enbart är en egoistisk handling, en utväg att fly ifrån sina problem för att sedan ge anhöriga stora bekymmer. Och visst är det egoistiskt, utifrån en frisk individs perspektiv. Men jag tror, eftersom att jag själv aldrig varit där, att har man gått så långt att man står där och är väl medveten om att man aldrig kommer uppleva morgondagen. Då har man nog också tappat tänket om konsekvenser och tron på att någon ska bry sig. Det gör så ont att leva och man tror att det inte finns någon annan utväg, att det inte finns någon hjälp mot just den smärtan. Man kanske inte vill dö, men man vet inte hur man ska fortsätta leva.

Det är just där vårt samhälle måste komma in, vi måste visa att det finns hjälp att få, att döden inte är enda utvägen för att bli kvitt den inre smärtan. Och vi måste framförallt visa varandra, att varje människa är värdefull och älskvärd. För det går visst att hjälpa dessa vilsna själar, det är inte alls alla depressioner som får en dödlig utgång. Men för att varje enskild individ ska få rätt hjälp för just denne så måste det utredas, för jag tror inte alls att alla kan botas med samma metoder. 

Första gången det kom in ett självmord i mitt liv blev det som en känslomässig bergochdalbana. Jag blev arg, ledsen, rädd och besviken. Allt på samma gång. Arg för att livet kunde göra någon så ont. Ledsen över att ett liv med så många möjligheter tog slut alldeles för tidigt. Rädd för att någon av dom jag älskar mest går samma öde till mötes. Besviken på att hjälp tydligen inte kunde ges eller erbjudas. 

Och tillslut vill jag bara säga, ta hand om varandra. Prata om hur ni mår och ser ni någon som inte mår bra, för ofta syns de för dig som närstående, så visa att ni finns där. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Det måste få ett slut, och det som inte får hända, ska heller aldrig hända.

Så var det dags igen, ett år har gått och en sammanfattning ska göras. Och som jag skrev i förra årets sammanfattning så hoppades jag på att 2015 skulle bli mitt år, så blev det väl kanske inte riktigt. Tungt år på väldigt många plan, stora besvikelser och stora frågetecken här i livet. Jag har känt mig extremt vilsen, fast i en ond cirkel där jag inte har trivts men samtidigt inte vetat hur jag ska ta mig ur. Men det har även varit ett lärorikt år och jag har lärt mig att lyssna mer på mig själv än på andra, inte göra allt det som alla andra tycker eller förväntar sig utan göra det som känns rätt för mig själv. Vintern gick väl ungefär ut på eat, work, sleep and repeat. Var rädd att bryta vardagsmönstret och på så vis tog mig inte framåt på något sätt, varken "karriärsmässigt" eller känslomässigt. Sommaren blev väl inte heller direkt storartad men jag träffade nya människor och jag har den turen att dessa människor förgyller mitt liv även idag. Storumandagarna blev tyvärr en stor flop men veckan efter väntades swampsoccern och den vägde upp det hela litegrann. Skippade även Åselemarknan och drog till Sorsele istället, vilket såhär i efterhand var extremt smart gjort. Sedan kom hösten och jag var antagen på en distansutbildning inom programmering, vilket sket sig så fort vi gjorde om linjerna på jobbet. Dessa förändringar gjorde tyvärr mycket mer än bara förstörde pluggandet, det blev extremt tungt. Så hösten flöt inte på med någon superfart och nu när jag tänker efter var nog väggen nära. Fick panik och insåg att för mitt eget bästa var jag tvungen försöka söka mig till något annat. Efter lite funderande så kom jag fram till att skogsmaskin nog var mitt kall här i livet. Och efter lite samtal med kontakter hit och dit så kom det tillslut en lösning på hur jag skulle gå till väga. Och med dessa besked började livet klarna, det här blir min alldeles egen resa. Så oavsett vad folk säger och tycker så vet jag att det är det här jag vill göra och det här kommer jag klara av. Negativitet har inget i mitt liv att göra längre. Så den här sista månaden av 2015 blev räddningen för både mig och för ett lyckat år. 2016 blir ett spännande år fyllt av utmaningar och prövningar, men jag känner mig redo och är helt säker på att allt kommer bli bra. Så det är med stor förväntan jag nu välkomnar 2016 och lämnar det gångna året bakom mig, med mig tar jag de människor som fyller livet med possitivitet, de övriga kan gott stanna kvar.

Efter att ha tagit tre djupa andetag, insett att jag enbart är tjugo år och inte behöver vara högutbildad advokat eller ha miljoninkomst varje år för att det inte ska vara konstigt eller fel. Jag är bara jag, och om än jag är extremt osäker och rädd för framtiden så kommer den komma vare sig man vill det eller inte. Vad har jag för nytta av att veta vad jag gör om ett år? Det lär jag tids nog få reda på och det enda jag vet att jag ska sträva efter är att vara lycklig. Och det är just den lilla faktorn jag tänkt att jag ska försöka tänka på i min livsplan. Lycklig. Det var längesen jag var det nu, alltså på riktigt, och på alla plan. Så det är kanske det som blir mitt första mål nu, att sträva efter en lycka som inte finns idag. Kanske är det att våga prova på något nytt, våga säga något jag tycker, helt enkelt våga släppa tryggheten. Vad vet jag? Jag tror det är denna ovetskap som gör mig så extremt förvirrad just nu.

Men förutom att försöka få en rätsida på mig och mitt liv så har jag jobbat, motionerat hästapållen och sprungit. Har lite sadelkris (igen) när det gäller hästapållen, står för tillfället med 5 sadlar och ungefär 1 som passar någorlunda. Man blir helt snurrig! Springturen blev en kort men intensiv, mest för att det blev rätt sent när jag kom hem och ville inte tappa rutinen jag fått in nu. Så jag tänkte hellre en kort runda än ingen runda alls.

Torsdagen den 22 Oktober 2015. En dag som Sverige kommer minnas en lång tid framåt, en dag som fått mig att fundera på vart vi egentligen är på väg. Vart tryggheten för våra barn och ungdomar finns, våran framtid. Är det så här och värre det ska bli hädanefter, ska man inte kunna räkna med att barnen överlever en dag i skolan? Vi ska alltså ha i baktanken att det ska komma inspringande en pajas som tror han är darth vader eller nåt. Å du hemska människa vad jag hatar dig. Du är ett stort bevis på att man faktiskt kan hata någon man varken sett, hört eller träffat. För ja, jag hatar dig. För vad du gjort och för vad du åstadkom idag.

Trots ett täcke av synd och sorg så har denna dag även bjudit på fina stunder. En innedag på jobbet, fika på akkan och en lång promenad och pratstund med Nellsan. Det är fina grejjer det. Och ännu en fin sak är att det är fredag imorgon, snart helg, en helg som förhoppningsvis bjuder på roligheter.

 

Mitt svar på den frågan blir; inte mer än vanligt, tyvärr. Det är inte hagamannen i sig man blivit skrämd utav, det är vad han har åstadkommit. I mina ögon kan alla män vara hagamän i mörker. Om du nu som läsare skulle vara man så ta det inte personligt, det är inte ditt fel. Men nu är hagamannen en man och det är samhället som sakta svept in oss i denna otrygghet, de låter personer som förstör en efter ens liv sitta fängslade i några år för att sedan få slussas ut på gatorna igen. Och alltför ofta i förtid. Och vad lär de sig under den tiden de faktiskt sitter inne? Ingenting. Förstå mig rätt, jag älskar Sverige och skulle inte kunna tänka mig att bosätta mitt medelstora arsle i något annat land. Men någonstans har det blivit fel, då man som fånge i Sverige får ett enklare liv än vad arbetslösa har. Det är där skräcken och osäkerheten hos mig som invånare i detta land sitter, hagamannen förstörde sex kvinnors liv, satte skräck i ett helt län och ett halvt land. Ändå frias han, sex år tidigare och med bedömningen ”återfallsrisk”.

Att småspringa hem genom mörkret, med ett krampaktigt tag om telefonen som bara är ett knapptryck ifrån ett samtal. Det är sådant man ser på film men som dessvärre är och kommer bli framtiden för mig och många andra. För hur ska vi kunna förhindra alla övergrepp och förföljelser, när människorna som åstadkommer detta släpps på fri fot trots att man vet att de är fullt kapabla till att skaffa sig nya offer?

 



Långt ifrån alla är i stånd till att kunna utföra något så omänskligt som hagamannen gjort, jag och många andra har en spärr, en spärr som gör ett nej till nej. Även om hagamannen tycks ha fått ett milt straff, så blev han ändå dömd och straffad. Det finns mängder av människor ibland oss som gjort övergrepp och begått våldtäkter, och inte ens blir anmälda. 



 

Övergrepp borde inte överhuvudtaget ske, men tyvärr så sker det alltför ofta och vi kan inte bara blunda för det. Kanske borde det läggas mer pengar och energi på ett tryggare samhälle, men vad har jag att säga till om? Jag är ju bara en svensk invånare som faktiskt ska vandra omkring på dessa gator.

Beskriv året med tre ord. Bäst, sämst, kämpigt.

 

Bästa köpet? Helt klart min svarta lilla BMW. 

 

Vilka sånger kommer påminna dig om 2014? Rather be

 

Vem har du umgåtts med mest? Delar av SA11 skulle jag tro

Vad var din största tabbe 2014? Att inte lita på första magkänslan

 

Har du haft ett förhållande under 2014? Yes!

 

Vart reste du under 2014? Har väl inte förflyttat mitt arsle alltför många gånger från Storuman i år, men Stockholmsresan med skolan var ju ett minne!

 

Vilka ser du som de största händelserna under året? Studenten kanske..

 

Har du blivit bättre på något? Njaee, möjligtvis att öppna mig lite mer då det varit svårt att alltid hållit allting inom mig.

 

 

Vad var extra dåligt med året? För många vägskäl

 

Vad var extra bra? Alla fina människor

 

Lärde du känna några nya människor? Jo de gjorde jag väl

 

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Yes!

 

Gjorde någonting dig riktigt glad? Ja oja, jag har haft riktigt fina stunder

 

Vad var din största framgång på jobbet 2014? Haha, ja det var väl att jag överhuvudtaget fick mig jobb

 

Största framgång på det privata planet? Tror att jag till störst del bara mött privata motgångar detta år

 

Vem saknade du? Någon

 

De bästa nya människorna du träffade? Då jag är lite osäker på vilka jag träffat i år och inte så säger jag alla

 

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Försöka inse i vilka situationer man ska lyssan på hjärnan och inte på hjärtat. Sedan så ska jag också försöka komma på vad jag vill göra av mitt liv, vilket jag inte lyckats med detta år.

 

 

Mest stolt över 2014? Pass

 

Högsta önskan just nu? Att jag kommer på vad jag vill med framtiden och att det blir så

 

Tror du 2015 kommer bli lika bra? Jag lägger mitt hopp på att 2015 blir bättre

 

Vad kommer du sakna från 2014? SA11

 

Vad spenderade du mest pengar på? Bilen

 

Finns det någonting du ångrar med 2014? Njao, egentligen inte. Jag hade inte kunnat göra saker annorlunda.

 

Blev du kär i år? Det var jag redan när året började

 

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 12 Juni

 

Största misstaget? Tilliten jag gav vissa

 

Vad önskar du att du gjort mer? Tränat, pratat och ställt mer krav.

 

Och så slutligen; dina planer inför 2015? Som sagt, försöka lista ut vad jag vill göra och sedan följa den planen. Försöka förstå mig på hur jag själv funkar och vad som får mig lycklig.

 

Vad vill du säga till dig själv inför 2015? Följ ditt hjärta men glöm för guds skull inte hjärnan på vägen

 

Är det något du saknade med år 2013 och ville ha 2014? Mitt känslokalla jag

Hur tror du 2015 kommer bli? Tror att början kan bli lite seg men har förhoppningar på att det kommer bli ett bra år tillslut.

 

Vilka förändringar kommer du göra inför 2015? Förhoppningsvis många, men det får tiden utvisa.

 

Vad gjorde du på din födelsedag? Åt tårta och öppnade paket, hihi

 

Igår så uteblev det inlägg och anledningen är den att igår hade jag tänkt att nu är det färdigbloggat, fenito, nu ska bloggen bort. Kanske hade det att göra med all bloggtorka jag haft de senaste veckorna (typ månaderna) samt att igår var en sån där dag då det hade blivit två rader skrivna ungefär med tanke på att jag inte har bloggen lösenordsskyddad. Och ibland vill man inte dela allt med alla. Men efter lite funderande och ett wake-up-call med Sofia så har jag insett att den blir kvar. Dock kommer det möjligtvis ske lite förändringar, bli lite mer mig. Inte bara kallt vardagsprat om vad dagen bestått utav till punkt och pricka utan kanske lite mer tankar och känslor kring det som händer samt ska jag försöka undvika arkivbilder. Träningen uteblir nog ett tag till men kommer nog flytta över hästinläggen hit istället för den separata bloggen. Sedan ska självklart designen fixas, den ska också bli lite mer mig, inte så puttinuttig och gullig som för tillfället. Håller på att fixa med den just nu så förhoppningsvis dröjer det inte alltför lång tid tills den är uppe. Så nu hade jag tänkt försöka göra ett lyft med denna blogg, den har ju trots allt 3,5 år på nacken.

Då denna dag enbart har bestått av jobb och sedan slappande så har jag väl inte myckewt att komma med, så jag bjuder helt enkelt på dgens visdomord.

Lång. Kort. Smal. Grov. Tjock. Tanken på att det ska finnas ett ideal i vår värld, där varje människa har en unik form är märklig. Varje människa borde väl egentligen vara stolt över sin egen form eftersom att ingen har en precis likadan, men så är det inte, eller väldigt sällan i alla fall. Egentligen kan jag bara uttala mig utifrån mig själv, och för mig är det inte så. Jag har kroppskomplex, stundvis kraftiga och stundvis inte lika stora. Men dom finns alltid där. Sammanfattat så känner jag mig stor. Ansiktet, överarmarna, magen och låren, det mesta helt enkelt. Jag har ända sedan jag var liten alltid tyckt mig vara lite grövre än "alla" andra. När jag var mindre var det inget jag direkt tänkte på med en negativ klang, jag accepterade bara att det var så och jag var inte direkt utanför för den skull heller. Inte mobbad, visst kunde det komma lite kommentarer av vissa personer ibland, men det var aldrig personer som jag brukade umgås med och inget jag tog åt mig av. På den tiden var jag väldigt stark i mig själv, brydde mig inte ett dugg om vad någon annan människa ansåg om mig eller mitt utseende. Det var någongång i sexan, i samband med att Viktoria flyttade tror jag, som allt det självsäkra i mig försvann sakta men säkert. Jag skulle alltså byta umgänge, där jag kände mig annorlunda, jag var inte utanför där men jag kände mig stor. Det var under den tiden jag började ta åt mig av dom kommentarer från tidigare år. Det var på högstadiet jag på riktigt började tycka min kroppsform var jobbig, varje dag var en plåga, skolfotona en mardröm, badet rena döden och för att inte tala om hälsokontrollerna hos skolsköterskan när man skulle väga sig. Speciellt eftersom en hälsokontroll innebar "dagens snackis" på lunchrasten sen. Det var inte folk som dömde mig, inte öppet i alla fall, även om jag vet att det fanns vissa personer som kanske hade viljat men ingen sa något. Det var jag som dömde mig själv, jag började själv intala mina brister hos mig och tog åt mig av dom. Och det är där problemet sitter än idag, tyvärr. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna känna mig fin i min egen kropp eller om jag alltid kommer att klanka ner på den, hitta brister. Mitt huvud och min kropp är som ovänner, kan inte trivas med varandra och komma överens. Jag tycker det är lite obehagligt att träffa nya människor, speciellt många på samma gång pågrund av rädslan av vad dom ska tycka och tänka. Det är nog svårt att tackla sina egna klagomål och åsikter så andras undviker jag väldigt gärna. Jag tror att det är i huvet som problemet sitter, det skulle nog inte spela sådan stor roll hur tränad jag skulle vara, mitt huvud har redan förbestämt sig att min kropp är stor. Även om jag inte kan acceptera min egen kropp så har jag lätt att acceptera andra, jag umgås med alla kroppsformer och dömer inte personer efter vikten. Det är viktigt att vi slutar kläcka ur oss kommentarer till varndra som kränker ens kroppsform, för även om personen i fråga inte ser ut att ta åt sig så kan ångesten av orden komma flera år efteråt, som i mitt fall. Vi är olika och är alla byggda på olika sätt. Vissa har väldigt svårt att bli riktigt smala liksom vissa har otroligt svårt att gå upp i vikt. Ge hellre en komplimang då det kan betyda oerhört mycket för någon som är missnöjd med sig själv.

 

 

Finns inte så mycket att diskutera om den saken, alla har vi varit unga, dumma och gjort saker som vi sedan fått ångra. Jag var alldeles för naiv för mitt eget bästa och trodde verkligen inte att folk kunde ljuga om något så pass stort som kärlek, vilket jag nu på senare tid har insett är nästintill mer vanligt än ovanligt. Men gjorda saker går tyvärr inte att få ogjorda, detta kanske egentligen inte var min riktiga kärlek då jag numer vet att kärlek inte kan räknas som kärlek förrän kärleken är ömsesidig. Vilken den i det fallet inte var, har jag kommit fram till. Men inget ont som inte har något gott med sig, för avslutet för den kärleken gjorde på sätt och vis så att jag träffade Grubbe.

 

Ja vad ska man säga, jag dricker ju själv alkohol ibland, men det är inte så att jag inte skulle klara mig utan det och det är inget jag är beroende utav. Och jag vet själv när det är dags att sluta. Och så länge det hålls på den nivån, att man kan hantera det och att man inte är beroende av det så tycker jag att det är okej. Men börjar det bli för ofta och för stora mängder så tycker jag att folk bör tänka till litegrann. Droger däremot har jag nolltolerans, det har tyvärr blivit alltmer vanligt här i lilla Storuman och det är alldeles för få som åker fast för det. Visst, vissa droger är inte farligare än alkohol, men det är väl onödigt att börja överhuvudtaget. Skulle gissa på att de allra flesta börjar med något lindrigt men tappar snabbt effekten och går över till starkare och i samband med alkohol. Om det bara hade drabbat dem själva hade väl inte skadan varit så stor, jamena det är ju deras val, men alltför ofta är det så att droger är inblandade i olika sorters brottsligheter. Fler anmälningar bör göras, för det FINNS och vi ser det, men gör inget åt det.

Idag var det tillbaka till verkligheten som gällde och ett antal jobbtimmar stod på schemat, men det kändes bara bra och skönt att få jobba lite där man vet vad som händer och vad som ska göras. Annars har detta varit en ohändelserik lördag och det enda vettiga jag i övrigt har huunit med är en tur med hästapållen ute i skog och mark. Men det känns skönt att varva ner lite efter hektiska veckor. Hade tänkt mig att rensa datorn från allt skolarbete nu ikväll också, gjorda jag det? Nej. Varför inte? Jag kunde bara inte. De senaste året har iprincip bara bestått av mediauppgifter och är det någon som hatat dessa, ja då är det jag. Men Andte, roten till dessa uppgifter, SA11:s egentliga hjälte och anledningen till att vår bal blev de vi drömt om. Jag tänker mig att så länge dessa uppgifter finns kvar så kommer även alla spår av Andte också att göra det, han var mer en del av oss och inte en lärare, tog fram våra personligheter på ett sätt som ingen annan gjorde. Men jag antar att vi nu ska vara redo för att klara oss på egen hand, utan denna Andte som stundtals drev oss till vansinne.

Här står jag nu en dag ifrån att ta studenten, en dag ifrån att ta på mig den där vita klänningen och mössan som man tidigare bara kunnat drömma om. Så många år, månader, veckor, dagar och timmar man lagt ner på detta. Och imorgon tar det slut, bara så där. Men jag har klarat det, jag har stått ut när man har varit som mest skolless och imorgon tar jag studenten. Tiden har gått så fort trots allt och man är inte liten för evigt. Så vad ska det då bli av mig nu när allt bara tar slut? Jaa den som kan svara på den fråga får gärna säga till. Jag har sökt till universitet, men detta enbart för att se hur långt mina betyg räcker. Jag kommer alltså inte att tacka ja ifall jag skulle ta mig in. Kanske kan verka ganska dumt i vissas ögon, jag menar, jag är ju bara en samhällare. Det vill säga ingenting, jag är absolut ingenting efter skolans slut. Men anledningen är enkel och det behövs mer andra människors åsikter för att jag ska ändra mig, jag är inte färdig här än. Här har jag för tillfället allt jag behöver och allt och alla som får mig att må bra. Visst är det väl positivt att vara högt utbildad, tjäna multum och så vidare. Men till vilken nytta, ifall man inte trivs med livet runt omkring? Det är viktigt med jobb, som man trivs med, men för mig spelar det ingen roll ifall det är som expedit på Ica eller som advokat. Huvudsaken jag trivs och huvudsaken att jag mår bra även när jag går därifrån, det är ändå livet efter jobbet man jobbar för, det är efter jobbet vi behöver pengarna vi jobbat för. Kanske blir inte Storuman samma sak när vännerna tar sitt pick och pack och sticker, men det märks med tiden. Folk brukar säga att storuman står kvar, och självfallet gör det det, men det gör resten av världen också. Det är aldrig för sent att ta sig härifrån. Men det gäller att vilja härifrån, att sticka för att man själv känner att man vill härifrån och inte fara därför att man ska vara rädd att människor ska se ner på en för att man inte valt att sätta sin titel som prio nummer ett. Jag har levt mitt liv mycket baserat på andra människors åsikter, men nu är det dags att tänka efter själv och göra vad som känns rätt för mig och inte någon annan. För nu är det ett första steg ut i en värld utan skolan som trygghet, det är nu alla möjligheter öppnas.

I år är jag en så kallad förstagångsväljare, jag har väl alltid sett framemot att rösta, inte för att jag direkt är politiskt intresserad utan mest bara för sakens skull. Tyvärr förändrades den synen i år, nu när jag faktiskt kommer att få rösta. Och varför det? Jo, därför att jag tycker det mer och mer liknar en tävling och inte något som faktiskt ska hålla upp vårat land. Sedan har jag märkt att det är ännu en anledning för människor att klanka ner på andra. Röstar man inte som den andre, jaa då är man annorlunda och bör behandlas med en negativ klang. Och är man inte intresserad, då är man efterbliven. Låt folk få rösta som dom vill, vi har trots allt demokrati i Sverige och om folk ska hålla på som dom gör så är det väl lika bra vi bara har ett parti. Jag röstade aldrig i Eu-valet, dels för att Eu intresserar mig inte för fem öre och dels för att jag varken hade tid eller ork. I riksdagen kommer jag däremot rösta, vad vet jag ännu inte då jag inte funnit det där felfria partiet. Och det är just det, finns det något parti som är felfritt? Nej, jag tror inte det och så länge det inte gör det kan vi inte säga att folk röstar fel eller dåligt! Förmodligen kommer min röst att bli blank, tråkigt och oengagerat. Nej, tvärtom faktiskt. Det finns inget som tilltalar mig nog mycket, inget som kan övertyga mig om att de kommer jobba för de som de står för, inget som bara består utav positiva punkter. Nej, politiken ska ge oss trygghet och inte få oss att känna mer utanförskap gentemot varandra. Nästa människa som kränker en annan människa för dess politiska åsikt bör behandlas så respektlös som denne behandlar andra.

Då det trots allt är sportlov så bestämde jag mig för att dra iväg hästapållen till ridhuset för lite hoppning idag. Hoppningen gick bra men lastningen hem gick däremot lite sämre, längesen det gick så dåligt. Ingen big deal egentligen. Motgång är mänskligt men för mig känns det som hela världen vänder piggarna ut mot mig så fort det går lite dåligt för mig. Kanske kan bero på att allt går så bra nu så att varje litet snedsteg noteras noggrant. Prestationsångest kanske. Men med orden "man måste möta motgång för att nå framgång" så släpper vi dagen och siktar framåt, mot våra mål. Hade i alla fall positiv energi då jag fick börja dagen med min fina pojkvän, allt blir som mycket lättare bara genom att han finns. Tur det. Och till något annat positivt så är det idag 100 dagar kvar till studenten så jag är just på väg in i duschen för att sedan dra vidare för middag och umgås med trevliga människor. Så det blir nog en bra dag av det här med.

Sov otroligt bra inatt, lyckades säkert sova 9,5 timme vilket var väldigt skönt. Spelade dock inte så stor roll imorse när klockan ringde, jag var lika trött för den skull. Men med bara en lektion till helg så gick det ändå rätt bra att ta sig upp. Lektionen däremot gick inte så bra, var bara allmänt trött och less på allt så fick egentligen inte så mycket gjort. Men till slut så tog den slut och jag tog helg, har dock inte gjort så mycket sedan dess. Helgens planer är väl inte så stora, drar nog ner till Storuman ikväll i brist på annat och ser vad Klara och Kim har för sig. Förutom fredag så kan jag ju tillägga (för er lyckliga som lyckats undgå det på facebook, instagram osv.) att det är alla hjärtans dag idag. En helt vanlig dag enligt min egen åsikt, vilket jag alltid har skyllt på att jag alltid lyckats vara singel på alla alla hjärtans dagar. Men så är ju inte fallet i år, men jag känner fortfarande inte direkt att det är en speciell dag. Inte som julafton direkt. Kanske är jag oromantisk eller bara fruktansvärt obrydd om denna dag. Jag anser att tycker man om någon så spelar dagen ingen roll. Så nej, det måste vara det andra alternativet. Jag tycker om den där så kallade mannen i mitt liv lika mycket idag som jag kommer att göra imorgon. Så nog om denna dag, ha en fin kväll alla!