"Och nu hoppas jag innerligt att Leo får visa någon annan ung tjej rätt väg i livet. Han är ju inte såld än, utan även ute på foder denna gång, så mycket vågar jag inte släppa taget än."

Med de där meningarna avslutade jag mitt senaste inlägg, vilket håller på vara ett tag sedan, precis tre veckor efter det inlägget så finns han inte mer. Han hann aldrig visa någon rätt väg i livet, utan förlorade istället sitt eget, alldeles för tidigt. Jag har många gånger tänkt skriva här, för att bloggen inte ska dö, men att skriva ett inlägg utan att nämna Leo hade inte gått. Och att skriva om det har inte heller gått, jag har liksom inte fattat att han aldrig kommer tillbaka. Han står ju bara hos en fodervärd och en dag, så fort möjligheten ges, så kommer han att bo hos mig igen. Men det är tydligen inte så, han kommer aldrig tillbaka, till någon. När ska man börja förstå? När ska det sluta göra ont? Och när ska man acceptera det faktum att det inte fanns något som kunde rädda honom? TÄNK OM. Tänk om jag hade försökt ha honom i Ostvik ändå, risken att han skulle ha brutit benet den kvällen i en annan hage, på en annan ort är minimal.

Är det här mitt hästliv slutar? I 15 år har hästar alltid varit en flyktväg, ifrån allt som gjort ont, från allt jobbigt, från alla onda människor. Det har alltid varit en del av mig, framförallt Leo.

Han var min bästa vän, den enda som någonsin behövt mig lika mycket som jag behövt honom. Det är så svårt att förklara, för att jag tror inte det finns någon som förstått hur mycket hjälp genom livet jag fått av Leo. Tillsammans hade vi sex ben att stå på den här jorden med, nu har fyra kommit sig upp till himlen och kvar har jag bara två. Det är betydligt mycket vingligare, men det måste gå, tills den dag vi ses igen.

Sov gott min vän.

Och så hade det hunnit bli December, årets mysigaste månad. Älskar när det är ljus och rött överallt. Årets första julbord avklarade vi på verandan förra helgen, god mat, trevligt sällskap och bra underhållning. Och förra veckan flöt på, rätt långsamt men. Och förra måndagen skickade jag iväg Leo till en ny familj, till Luleå. Fick ju reda på i mitten av Oktober att förra fodervärden köpt en ny häst och inte kunde ha kvar honom längre. Hade inte så mycket tid att hitta någon ny och slet som ett djur, det skulle ju ändå kännas bra och inte bara ta första bästa. Tiden började rinna ut och började istället leta efter stallplats för att ta hem honom själv, men mitt i det där var jag tvungen övertala mig själv om att det inte var ett alternativ. Jag skulle göra allt för att Leo skulle ha det bra, vilket skulle göra att allt annat i livet skulle bortprioriteras, vilket både jag och folk i min närhet skulle få lida för. Så tillslut så fick det bli en familj i Luleå som han fick åka till och jag hoppas innerligt att det blir rätt. det gjorde ont att välja bort alternativet att at honom själv, jag kände mig så egoistisk, dålig och ansvarslös. Han har ju alltid funnits för mig när jag har behövt honom, men när han behöver mig vänder jag bara ryggen till och skickar iväg honom. Han läkte såren efter knivarna i ryggen, han va snäll när andra var mindre snäll, han var mig trogen varje dag och han kunde jag känna tillit till, vilket den mänskliga faktorn gjort det svårt att känna till något på två ben. Han bar upp mig när det var lite svårt att stå på mina egna ben. Men det går inte att hänga upp sitt liv på en häst. Sen jag släppte in Victor i mitt liv har han också gjort allt det där som Leo gjort tidigare. Han har visat att även mänskligheten kan vara pålitlig bara man träffar rätta människor. Och nu hoppas jag innerligt att Leo får visa någon annan ung tjej rätt väg i livet. Han är ju inte såld än, utan även ute på foder denna gång, så mycket vågar jag inte släppa taget än.

Jag vet det gör ont
Men tiden går fort
Och jag kan inte förlora mig i dig
Jag måste leva

Det här inlägget har jag väntat på att skriva i ungefär tio månader nu, men när jag nu väl ska skriva det vet jag inte hur jag ska formulera det för att ni ska förstå. Känslorna kommer aldrig kunna återskapas i text, men för min egen skull så tänkte jag en gång för alla försöka få ner detta så jag kan lägga det till ett avslutat kapitel och förhoppningsvis glömma och gå vidare.

Det hela började för ungefär ett år sen nu, då jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta på Grundfors skogsmaskiner. Jag började dra i några trådar och fick efter ett tag napp via en bekant som kände till en med en skördare i Bygdsiljum som ville gå upp till dubbla skift. Efter lite samtal hit och dit så var det klart att jag skulle få börja, med kravet att jag skulle köra som f-skattare. (För er som inte vet vad det innebär så kan man kort och gott säga att man startar en enskild firma och fakturerar sin lön). Var inte så insatt i det i dåläget men tog reda på lite kring det, och visst verkade det lite krångligare men kändes helt klart värt för att få jobba med det jag ville. Jag och den såkallade arbetsgivaren kom överens om en viss summa per timme och allt var frid och fröjd. En lägenhet fick jag också snabbt tag på, så i början av november förra året gick flyttlasset till Bygdsiljum och jag var redo för min första jobbdag och jag var taggad. Det gick dock över efter redan några timmar, trivdes inte alls i maskinen och dessutom otrevligt bemötande. Och sedan fara "hem" till en ort där jag var utestängd från omvärlden och inte kände en kotte, tårarna brände under ögonlocken redan första kvällen. Det var svårt att hålla sig från gråt när jag pratade med Victor på kvällen.. Ångesten inför nästa dag var rätt påtaglig. Insåg ganska fort att det skulle vara så, hade dock väldigt flexibelt med tiderna så jag valde att köra på ordentligt i början på veckorna för att sedan kunna ta helg torsdagar och stumma direkt till Drängsmark. Detta koncept höll inte länge då det inte tog lång tid innan jag inte fick köra så många timmar, max 6 timmar per dag. Redan där började jag inse att det hela var ett fiask så jag började leta mig andra jobb, samtidigt som jag körde på de timmar som gick. Tog bara ett litet tag innan jag fick napp på ett jobb i stan (Skellefteå). Och iprincip samtidigt som jag fick det jobbet så fick jag reda på att jag ändå inte skulle få fortsätta där jag var. Lika glad var jag ända tills det att gubben säger åt mig att skicka en faktura på 11.200:- när jag enligt timmarna skulle kunna fakturera han på 38.000:- Vid detta tillfälle hade jag redan insett att jag sett ondskan i vitögat och blev på något sätt inte förvånad och ville inget annat än därifrån. Så konflikträdd och allmänt less som man var så vände man på klacken och gick därifrån, utan ett ord. Om än orden inte kom fram så var känslorna ett enda virr varr, lurad, besviken och än en gång fått erfarna att mänskligheten är ond och opålitlig. Och som om det inte skulle vara nog med det så skulle preliminärskatt betalas och när det var dags för deklaration så blev det ytterligare 5.000 till LRF konsult. Och dessutom var 3 månaders uppsägningstid på lägenheten som bara blev använd cirka 20 nätter då jag och Victor flyttade ihop här i Drängs när jag började i stan. Så kort och gott så hade det varit mer värt att flytta till Bygdsiljum utan att jobba, för efter preliminärskatt, skatt, deklaration så blev det mer utgifter än vad fakturan gav.

En del av mig ville bara hem till Storumans trygga vrå och bryta ihop, men den andra delen, som vägde tyngre, ville fortsätta det liv jag påbörjat. På mina egna ben och nära Victor. För var det nåt positivt med Bygdsiljum var det att det inte var 24 mil ifrån honom. Jag tror att den här Bygdsiljum-soppan var jobbigare för mig än vad någon tror eller anar. Det är än idag, när allt är bra, tungt att tänka eller prata om det. Jag har aldrig någonsin i mitt liv känt mig så dum och värdelös.

Men sedan var det bara att försöka gå vidare och ladda om för att börja om på ännu ett nytt ställe. Ett jobb som jag aldrig någonsin viljat ha, men där och då kunde inget bli värre. Värre blev det inte, men vantrivdes från dag ett. Men trivdes (och trivs än idag) som fisken i vattnet i Drängsmark och sambo med Victor, så det var betydligt lättare. Dock hade mitt cv kommit i rullning under mitt jobbsökande så blev bara kvar på det jobbet drygt 3 månader innan jag lämnade kundtjänstbranschen bakom mig och kom innanför grindarna på rönnskär och in i grävmaskin. Blev lovad över sommaren via Lernia som är ett bemanningsföretag, och som blev min räddning. Blev även kvar när sommaren tog slut, och nu till anledningen till varför jag väntat dessa 10 månader till att skriva allt detta, jag har nämligen blivit anställd åt Boliden nu. Så från och med den 16:e Oktober går jag från Lernia till New Boliden, men kvar på Rönnskär blir jag. Egentligen är enda skillnaden att jag numer också ska läras upp på att köra kajkran vilket är ett extremt fint förtroende och jag är så evigt tacksam för denna chans.


Det är mycket känslor och tankar som aldrig kom med i detta inlägg, men att summera 10 långa, svåra och lärorika månader i ett inlägg utan att det skulle bli en hel roman var inte lätt. Så det får duga så här och jag hoppas ni kan förstå.

Så löd avslutningsfrasen på förra årets utvärdering, och med facit i hand så kan jag ju säga att det både var rätt och fel. Utmaningar och prövningar är något jag träffat på, och bra har det ju så här i efterhand även blivit, om än det har varit på lite omvägar. Kanske var jag inte redo eller så tyckte livet att om jag skulle få prövningar så skulle dom vara ordentliga. Och människor som fyllde livet med negativitet följde också med över till 2016. Något som däremot var positivt var min plats hos Grundsfors skogsmaskiner, och vilken resa det i sin tur givit mig. Hade jag inte börjat där kan jag nog ärligt säga att jag aldrig skulle sitta här i Drängsmark idag. Där och då hade jag nog helst kört 24 timmar om dygnet, jag ville liksom stänga omvärlden ute då jag fått erfara om hur ond mänskligheten är. Självkänslan började också tryta vid det här laget vilket gjorde att jag tog tag i träningen på allvar, så dagarna bestod av sova, jobba, träna. När sommaren började nalkas så var det som att jag tinade upp, och vilken sommar det ändå blev. Full fart varenda helg, med talluddar, storumandagarna, Åsele och mycket mer. Dansgalan blev nog sommarens höjdpunkt konstigt nog då de senaste åren inte riktigt levererat som förväntat. Men det blev en grym kväll som inte tog slut förrän morgonskvisten. Efter en otroligt fin sommar så fortsatte hösten i samma spår, jakten drog igång och för min del blev den lyckad, då jag för första gången fick trycka av på ett levande objekt. Vilken känsla alltså! Att fälla den oxen den där dagen, det var lite som att uppnå ett av livsmålen.

Det var också nångång där i övergången mellan sommar och höst som Victor kom in i bilden. Jag hade aldrig i början ens en tanke på att det skulle så här stort, och framförallt så här bra. Jag var livrädd för allt som hade med känslor att göra på grund av all skit som varit, för rädd för att ens ge någon en chans. Mina känslor har alltid enbart utnyttjats för att kunna spela med mig. Men på något sätt kändes det annorlunda med Victor, han kändes äkta, tog sig tid, höll kontakt och körde massvis med mil enbart för att få träffa mig. Jag kände mig för första gången omtyckt och som en prioritering. Det är en konstig känsla då jag bara trott att det varit något som hände andra, men jag gillar den. Och framförallt gillar jag Victor, han har visat mig vad riktig kärlek innebär och hur det ska vara. Jag är oerhört tacksam över att ha honom i mitt liv.

Jobbmässigt då? Jag visste att där i början på november skulle mina dagar som grundforsare vara räknade. Hade extrem panik över vad som skulle hända med mig, sa upp lägenheten i Storuman och tänkte att ifall det skulle krisa kunde jag bo hemma någon månad. Men huxflux hade jag både jobb och bostad i Bygdsiljum direkt jag slutade i Storuman. Trivdes ganska så bra när jag väl kommit överens med ny maskin och så, ända tills det att det började bli lite timmar och inte alls lät lika positivt som det gjorde när jag skulle börja. Fick återigen stressa upp över jobbsituation då jag kände att det inte skulle gå. Så jobbsökandet var igång, igen. Fick dock napp direkt på Xzakt där jag befinner mig idag. Hela Bygdsiljumgrejen blev en enda soppa och jag känner mig så extremt lurad, men nu tänker jag lämna det bakom mig och inte låta det dra ner något mer.

Att jag måstat lämna Leo ifrån mig på foder i och med flyttar och tidsbrist är något jag undviker att tänka på. Det känns som jag svikit honom. Han har ju varit min klippa, min bästa vän, den som stått kvar när alla andra svikit, den som visar mig hur långt man kommer med hjälp utav tillit. Men jag kunde inte vara så egoistisk att låta honom stå och förfalla, jag gjorde det för hans skull. Och dessutom vet jag att han har det bra, han bor cirka 3 mil ifrån mig så jag har varit där och hälsat på. Men det har varit tungt, fruktansvärt tungt.

 

 

Efter detta år tar jag med mig stadigare ben, ett klokare huvud och mycket kärlek in i 2017. Ett år som jag välkomnar med öppna armar!

Så var det dags igen, ett år har gått och en sammanfattning ska göras. Och som jag skrev i förra årets sammanfattning så hoppades jag på att 2015 skulle bli mitt år, så blev det väl kanske inte riktigt. Tungt år på väldigt många plan, stora besvikelser och stora frågetecken här i livet. Jag har känt mig extremt vilsen, fast i en ond cirkel där jag inte har trivts men samtidigt inte vetat hur jag ska ta mig ur. Men det har även varit ett lärorikt år och jag har lärt mig att lyssna mer på mig själv än på andra, inte göra allt det som alla andra tycker eller förväntar sig utan göra det som känns rätt för mig själv. Vintern gick väl ungefär ut på eat, work, sleep and repeat. Var rädd att bryta vardagsmönstret och på så vis tog mig inte framåt på något sätt, varken "karriärsmässigt" eller känslomässigt. Sommaren blev väl inte heller direkt storartad men jag träffade nya människor och jag har den turen att dessa människor förgyller mitt liv även idag. Storumandagarna blev tyvärr en stor flop men veckan efter väntades swampsoccern och den vägde upp det hela litegrann. Skippade även Åselemarknan och drog till Sorsele istället, vilket såhär i efterhand var extremt smart gjort. Sedan kom hösten och jag var antagen på en distansutbildning inom programmering, vilket sket sig så fort vi gjorde om linjerna på jobbet. Dessa förändringar gjorde tyvärr mycket mer än bara förstörde pluggandet, det blev extremt tungt. Så hösten flöt inte på med någon superfart och nu när jag tänker efter var nog väggen nära. Fick panik och insåg att för mitt eget bästa var jag tvungen försöka söka mig till något annat. Efter lite funderande så kom jag fram till att skogsmaskin nog var mitt kall här i livet. Och efter lite samtal med kontakter hit och dit så kom det tillslut en lösning på hur jag skulle gå till väga. Och med dessa besked började livet klarna, det här blir min alldeles egen resa. Så oavsett vad folk säger och tycker så vet jag att det är det här jag vill göra och det här kommer jag klara av. Negativitet har inget i mitt liv att göra längre. Så den här sista månaden av 2015 blev räddningen för både mig och för ett lyckat år. 2016 blir ett spännande år fyllt av utmaningar och prövningar, men jag känner mig redo och är helt säker på att allt kommer bli bra. Så det är med stor förväntan jag nu välkomnar 2016 och lämnar det gångna året bakom mig, med mig tar jag de människor som fyller livet med possitivitet, de övriga kan gott stanna kvar.

Efter att ha tagit tre djupa andetag, insett att jag enbart är tjugo år och inte behöver vara högutbildad advokat eller ha miljoninkomst varje år för att det inte ska vara konstigt eller fel. Jag är bara jag, och om än jag är extremt osäker och rädd för framtiden så kommer den komma vare sig man vill det eller inte. Vad har jag för nytta av att veta vad jag gör om ett år? Det lär jag tids nog få reda på och det enda jag vet att jag ska sträva efter är att vara lycklig. Och det är just den lilla faktorn jag tänkt att jag ska försöka tänka på i min livsplan. Lycklig. Det var längesen jag var det nu, alltså på riktigt, och på alla plan. Så det är kanske det som blir mitt första mål nu, att sträva efter en lycka som inte finns idag. Kanske är det att våga prova på något nytt, våga säga något jag tycker, helt enkelt våga släppa tryggheten. Vad vet jag? Jag tror det är denna ovetskap som gör mig så extremt förvirrad just nu.

Men förutom att försöka få en rätsida på mig och mitt liv så har jag jobbat, motionerat hästapållen och sprungit. Har lite sadelkris (igen) när det gäller hästapållen, står för tillfället med 5 sadlar och ungefär 1 som passar någorlunda. Man blir helt snurrig! Springturen blev en kort men intensiv, mest för att det blev rätt sent när jag kom hem och ville inte tappa rutinen jag fått in nu. Så jag tänkte hellre en kort runda än ingen runda alls.

Dagarna går långsamt nu och det känns som en evighet mellan det att jag går upp på morgonen tills det att jag får krypa isäng igen. Inget negativt egentligen, bara lite enformiga dagar kanske. Skulle behöva en liten förändring i livet, en uppiffning. Ja, något nytt och spännande helt enkelt. Men det är väl sådant som kommer efter en dödperiod. Har väl varit en bra tisdag för övrigt, fint och klart väder. For iväg till Kim en sväng ikväll och fick snusa bebis och prata av mig. Trevligttrevligt! Men mitt i denna fina tisdag så kan jag inte låta bli att sätta mig ner nu ikväll och vara lite nere. Alla påverkas vi av vad som händer och sker runtomkring oss, och för vissa blir vardagen aldrig sig lik. Så är det för min vän, mitt hjärtegull, en av mina hjärthalvor. På något sätt känner jag mig som en skyddsängel för henne, jag vill skydda henne från allt ont vad världen har att erbjuda. Få henne att undvika alla misstag man själv gjort. Det är som att man slitit ut hjärtat ur kroppen på henne, delat det mitt itu, men bara satt tillbaka ena halvan. Det blir aldrig sig likt. Aldrig. Och jag känner mig så maktlös. Det finns verkligen ingenting jag kan göra, ingenting. Men lilla älskade Tessebiss, du kommer aldrig vandra vägen ensam. Aldrig!

Bättre sent än aldrig som man brukar säga. Brukar ju alltid utvärdera åren med några rader ordbajsande, och ska inte vara sämre denna gång. 2014 var verkligen upplagt för att ha potential att bli bästa året. I början av året var allt verkligen så perfekt som ett liv kan vara, jag hade några månader kvar till studenten och allt vad den innebär, jag ingick i ett förhållande med pojken jag tyckt om en lång stund, jag hade fantastiska vänner som jag fick dela mina skoltrötta dagar med och tyckte att livet i allmänhet ägde. Jag gled på en räkmacka helt enkelt. Vintern flöt på, stundvis gick det lite tungt men med hjälp av dom tidigare nämnda faktorerna så kunde jag fokusera på positivitet. Spenderade påsken i Umnäs med Jossvald, mycket tevligt måste jag säga och något jag gärna gjort om i år, men Jossvald kommer då befinna sig i staterna. Kände mig inte alls uppvilad och redo för skolan efter påsklovet vilket gjorde att det kändes väldigt tungt att ro iland, även om det bara va veckor kvar det handlade om. Skollessheten smittade nog av sig på övriga livet, gick in i en dvala där allt gick på automatik. Vaknade till när det var dags för Stockholmsresan med skolan, en resa jag kommer bära med mig länge och som fick mig att inse vilka fantastiska människor jag fått dela dessa tre år med. Sedan hann jag inte med innan det var dags för balen, en sån kväll! Att få glänsa med fin klänning, fixat hår och hela kitet. Min balkväll blev så bra som den kunde. Och i och med balen så var även studentveckan i full gång. veckan susade förbi och studentdagen kom, lätt den mest glädjefyllda dagen jag kan minnas. Jag tackar alla inblandade för att ni gjorde min studentdag så perfekt som den blev, kunde inte blivit bättre. Och jag kände mig oerhört lättad över att ha klarat alla år trots att ibland skollessheten ätit upp mig. Glädjen fick dock inte vara så länge, fick ett drastiskt uppvaknande ur det drömliv jag levde. Jag insåg att man ska hålla hårt i människorna man har kär, för man vet inte om något varar för evigt. Men det där löste sig och allt blev frid och fröjd, kunde dock inte slappna av helt utan var förföljd av en ständig oro av att någonting skulle hända. Men sommaren flöt på precis som en sommar ska, jag hade fått ett riktigt sommarjobb, på posten. Trivdes i min fiat om dagarna och gladdes åt att få vara ledig varje helg. Helgerna blev storslagna med allt från Storumandagarna till åselemarknan. Värmeböljan vi fick var väl däremot inte till min belåtenhet men det kunde jag inte styra så mycket över. Men mitt i dessa sena sommarnätter fyllda med roligheter kom det, det där slaget. En bit av mig försvann, en bit av mig som saknas än idag, en bit som fick mig hel, biten som fick allt i mitt livspussel att falla på plats. Det är svårt att förklara med ord hur tungt livets resa blev efter det, men jag är inte den som faller, jag stapplar mig hellre fram men jag faller aldrig. Det var tungt och även om jag försökte visa omvärlden att allt var okej så var jag så oerhört trasig. Ont. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag la skulden på mig själv vilket resulterade att resan fortsatte med ett självförtroende på minus. När hösten kom så hade jag stapplat mig uppåt och livet hade fått en positiv vändning. Jag umgicks med folk jag tyckte om och levde livets glada dagar igen. Fick fortsätta jobba på posten när det behövdes vilket var ganska så ofta och med lite vikariat på dagis så fick jag även ekonomin att gå ihop. Och så fortsatte det väl resten av året. Att jag sedan fick tag på en lägenhet och flyttade hemifrån var en sak under årets gång som är värt att notera. Och här bor jag nu idag och känner mig ganska tillfreds med det. Så här står jag nu i början av 2015 och även om början på detta år kanske inte riktigt verkar lika bra som 2014 början så har jag en förhoppning på att detta år blir bättre. Speciellt mycket sämre kan det inte bli i alla fall. Så nu mina vänner, sätter jag allt mitt hopp på att 2015 blir mitt år.

Här står jag nu en dag ifrån att ta studenten, en dag ifrån att ta på mig den där vita klänningen och mössan som man tidigare bara kunnat drömma om. Så många år, månader, veckor, dagar och timmar man lagt ner på detta. Och imorgon tar det slut, bara så där. Men jag har klarat det, jag har stått ut när man har varit som mest skolless och imorgon tar jag studenten. Tiden har gått så fort trots allt och man är inte liten för evigt. Så vad ska det då bli av mig nu när allt bara tar slut? Jaa den som kan svara på den fråga får gärna säga till. Jag har sökt till universitet, men detta enbart för att se hur långt mina betyg räcker. Jag kommer alltså inte att tacka ja ifall jag skulle ta mig in. Kanske kan verka ganska dumt i vissas ögon, jag menar, jag är ju bara en samhällare. Det vill säga ingenting, jag är absolut ingenting efter skolans slut. Men anledningen är enkel och det behövs mer andra människors åsikter för att jag ska ändra mig, jag är inte färdig här än. Här har jag för tillfället allt jag behöver och allt och alla som får mig att må bra. Visst är det väl positivt att vara högt utbildad, tjäna multum och så vidare. Men till vilken nytta, ifall man inte trivs med livet runt omkring? Det är viktigt med jobb, som man trivs med, men för mig spelar det ingen roll ifall det är som expedit på Ica eller som advokat. Huvudsaken jag trivs och huvudsaken att jag mår bra även när jag går därifrån, det är ändå livet efter jobbet man jobbar för, det är efter jobbet vi behöver pengarna vi jobbat för. Kanske blir inte Storuman samma sak när vännerna tar sitt pick och pack och sticker, men det märks med tiden. Folk brukar säga att storuman står kvar, och självfallet gör det det, men det gör resten av världen också. Det är aldrig för sent att ta sig härifrån. Men det gäller att vilja härifrån, att sticka för att man själv känner att man vill härifrån och inte fara därför att man ska vara rädd att människor ska se ner på en för att man inte valt att sätta sin titel som prio nummer ett. Jag har levt mitt liv mycket baserat på andra människors åsikter, men nu är det dags att tänka efter själv och göra vad som känns rätt för mig och inte någon annan. För nu är det ett första steg ut i en värld utan skolan som trygghet, det är nu alla möjligheter öppnas.

Har väl egentligen inte så mycket att säga om denna dag, en måndag. Lite halvt tråkig dag men fick i alla fall något gjort på gymnasiearbetet, rätt mycket faktiskt. Annars så fick jag hem min balklänning idag, den passa till och med, kändes väldigt bra det. Efter skolan så körde jag Kims bil ut på service och kvällen har spenderats framför tv:n. Rätt skönt för att trots att jag lyckades sova 10 timmar inatt känner jag mig trött och alldeles tom. I övrigt finns inte mycket att säga om denna dag förutom att det idag är precis två år sedan jag fick hem Leo. Två år av skratt, svett och tårar. Den varelse som fått mig att tro på mig själv då andras ord om att jag aldrig skulle klara av honom gav mig motivationen och viljan att aldrig ge upp. Och kanske är det så att han är min enda starka sida här i livet, det enda som får mig att känna att jag faktiskt klarar av något.

2013 kan jag beskriva som roligt och som en känslomässig bergochdalbana. Har spenderat mycket tid med mina vänner och vi har haft sjukt kul under årets gång. I februari fyllde jag 18 och i mars så togs körkortet. Båda gav väl i sin tur lite större friheter och körkortet gav nya möjligheter. Blev otroligt många sena kvällar som chaufför och dessa kvällar har varit minst lika roliga som dom där jag själv behövde chaufför. Något annat som jag kommer minnas från detta år är five-besöket med Linnea och Sofia, ammarnäskörningarna i påskas och som vanligt så var talluddarna också lyckade. Självklart är det många fler minnen men det skulle ta för lång tid att skriva allt. Sedan så har året också bestått av oerhörda framgånga med min hästapålle, ett år helt utan motgångar för vår del kan jag nästan säga. Men även fast året har varit fyllt med mycket glädje så har det känts som att det har varit något som saknats, något som dragit ner all glädje. Men det hör väl livet till har jag antagit. Och sedan efter en sommar fylld med både jobb och roligheter så började skolan igen, sista året av gymnasiet och jag tror aldrig att jag har varit så skolless som jag varit denna termin. Riktigt segt har det gått. Men det gick och terminen tog slut och så gjorde också 2013, och inte hade jag väl kunnat tro att det skulle få det slut det fick. För i dagsläget står jag med både fina vänner, en drömhäst och en fin familj men också en fin pojkvän. Men det är en liten annan historia det, för den är lite längre den. Och nu har jag insett att det nog var det som saknades i mitt liv. Hursom så har i alla fall 2013 varit väldigt bra, och förhoppningsvis blir 2014 minst lika bra.

Jag är inte direkt någon person som ser mycket film eller serier, och när jag väl ser så kommer jag aldrig ihåg vad dom heter. Haha. Men ett både andra avenyn och The O.C är några serier som jag fastnat för.

---

Och sedan ett litet inlägg som kan bli lite hästigt. For iaf och körde lite dressyr med hästapållen, vilket gick kanoners. Men det var väl egentligen inte det jag tänkte ta upp, så till saken, idag fick jag beskedet att min gamla foderhäst Solfari numera är en av himlens änglar, liksom Ofeigur. Känns lite tråkigt då han har haft stor betydelse för mig, utan han hade jag nog aldrig skaffat någon häst överhuvudtaget. Sedan kom han in i mitt liv precis när jag behövde det, då allt annat var lite tungt. Men åldern har sin rätt och han hade gjort sitt här, men ett tomrum lämnar han efter sig.

Sometimes is the only thing you need two eyes that see, without judging
One mouth that makes sounds, without share your words to someone.
Two ears that listen, without know what you say

Så var det dags för det här inlägget, jag hade först inte tänkt att skriva något, bara glömma bort och inte tänka på det då det gör så fruktansvärt ont. Men jag kände att han förtjänar detta, min fina älskade plutthäst Ofeigur som numer bara springer på de evigt gröna ängarna. I lördags var det hela ett år sedan han lämnade mig, och allt annat. 30 mars, 2012. Jag brukar ofta tänka på honom, alla fina minnen. Det brukar oftast ge mig ett leende på läpparna. Men jag kan inte neka att just i detta nu så rinner tårarna ner. Men det fanns inget att göra, inget levande förtjänar att leva med den smärta han hade. Han hade många år kvar att leva, om han hade fått leva friskt. Jag vet att han dog lycklig, efter 19 år på jorden så hade han hittat hem, en plats där han trivdes och inte behövde stressa upp sig. Han fick den hjälp och kärlek han behövde. Oavsett hur framtiden ser ut så kommer han alltid att ha satt spår i mitt liv. Kanske är detta min svaga punkt, men det spelar ingen roll, detta är ett tillfälle där det är tillåtet att låta tårarna strömma tills det att det inte finns några kvar.

Du kan inte säga att du vet hur det känns om du inte vart med om det själv. Du kan inte säga att jag överreagerar när du inte vet hur dåligt jag mått. Du kan inte säga att jag nedvärderar någon förrän du vet hur den personen nedvärderade mig. Du kan inte säga att det bara var ett skämt du inte varit en del av skämtet. Du kan inte säga att jag är för orättvis när du inte har en aning om vad orättvisa egentligen är. Du kan inte säga att en person är snäll förrän du känner till dens dåliga sidor. Kom inte med din överlägsna attityd förrän du förstår detta, kom inte med dina spydiga kommentarer förrän du vet hur allt var.
Du kanske skrattar åt mig, men jag skrattar tillbaka åt dig. Det du inte förstår ska du inte beblanda dig med.

Då vare det igen, förebild. Hmpf! Lev ditt eget liv. Nemen seriöst då, visst finns det människor som man verkligen ser upp till och så. och jag kan helt ärligt säga att jag skulle önska att jag var lite mer som min syster. Hon är den pratglada människan som får alla på bra humör, den där typiska människan som alla har ett gott öga till, den där människan som föregår med gott exempel. Den där människan som verkligen står för den hon föddes som. Det är den där människan som jag ska vara lik, men misslyckas med. Trampar i hennes fotspår men hoppar över så många att allt inte ens blir i närheten av det hon gör.

De finns så många, kan inte välja en.
Men dom som har störst betydelse, fått mig att stå där jag står idag

Rebecka
Sofia
Ida
Mathilda
Linnea

Mikaela

Viktoria
Klara