Så löd avslutningsfrasen på förra årets utvärdering, och med facit i hand så kan jag ju säga att det både var rätt och fel. Utmaningar och prövningar är något jag träffat på, och bra har det ju så här i efterhand även blivit, om än det har varit på lite omvägar. Kanske var jag inte redo eller så tyckte livet att om jag skulle få prövningar så skulle dom vara ordentliga. Och människor som fyllde livet med negativitet följde också med över till 2016. Något som däremot var positivt var min plats hos Grundsfors skogsmaskiner, och vilken resa det i sin tur givit mig. Hade jag inte börjat där kan jag nog ärligt säga att jag aldrig skulle sitta här i Drängsmark idag. Där och då hade jag nog helst kört 24 timmar om dygnet, jag ville liksom stänga omvärlden ute då jag fått erfara om hur ond mänskligheten är. Självkänslan började också tryta vid det här laget vilket gjorde att jag tog tag i träningen på allvar, så dagarna bestod av sova, jobba, träna. När sommaren började nalkas så var det som att jag tinade upp, och vilken sommar det ändå blev. Full fart varenda helg, med talluddar, storumandagarna, Åsele och mycket mer. Dansgalan blev nog sommarens höjdpunkt konstigt nog då de senaste åren inte riktigt levererat som förväntat. Men det blev en grym kväll som inte tog slut förrän morgonskvisten. Efter en otroligt fin sommar så fortsatte hösten i samma spår, jakten drog igång och för min del blev den lyckad, då jag för första gången fick trycka av på ett levande objekt. Vilken känsla alltså! Att fälla den oxen den där dagen, det var lite som att uppnå ett av livsmålen.

Det var också nångång där i övergången mellan sommar och höst som Victor kom in i bilden. Jag hade aldrig i början ens en tanke på att det skulle så här stort, och framförallt så här bra. Jag var livrädd för allt som hade med känslor att göra på grund av all skit som varit, för rädd för att ens ge någon en chans. Mina känslor har alltid enbart utnyttjats för att kunna spela med mig. Men på något sätt kändes det annorlunda med Victor, han kändes äkta, tog sig tid, höll kontakt och körde massvis med mil enbart för att få träffa mig. Jag kände mig för första gången omtyckt och som en prioritering. Det är en konstig känsla då jag bara trott att det varit något som hände andra, men jag gillar den. Och framförallt gillar jag Victor, han har visat mig vad riktig kärlek innebär och hur det ska vara. Jag är oerhört tacksam över att ha honom i mitt liv.

Jobbmässigt då? Jag visste att där i början på november skulle mina dagar som grundforsare vara räknade. Hade extrem panik över vad som skulle hända med mig, sa upp lägenheten i Storuman och tänkte att ifall det skulle krisa kunde jag bo hemma någon månad. Men huxflux hade jag både jobb och bostad i Bygdsiljum direkt jag slutade i Storuman. Trivdes ganska så bra när jag väl kommit överens med ny maskin och så, ända tills det att det började bli lite timmar och inte alls lät lika positivt som det gjorde när jag skulle börja. Fick återigen stressa upp över jobbsituation då jag kände att det inte skulle gå. Så jobbsökandet var igång, igen. Fick dock napp direkt på Xzakt där jag befinner mig idag. Hela Bygdsiljumgrejen blev en enda soppa och jag känner mig så extremt lurad, men nu tänker jag lämna det bakom mig och inte låta det dra ner något mer.

Att jag måstat lämna Leo ifrån mig på foder i och med flyttar och tidsbrist är något jag undviker att tänka på. Det känns som jag svikit honom. Han har ju varit min klippa, min bästa vän, den som stått kvar när alla andra svikit, den som visar mig hur långt man kommer med hjälp utav tillit. Men jag kunde inte vara så egoistisk att låta honom stå och förfalla, jag gjorde det för hans skull. Och dessutom vet jag att han har det bra, han bor cirka 3 mil ifrån mig så jag har varit där och hälsat på. Men det har varit tungt, fruktansvärt tungt.

 

 

Efter detta år tar jag med mig stadigare ben, ett klokare huvud och mycket kärlek in i 2017. Ett år som jag välkomnar med öppna armar!