Det här inlägget har jag väntat på att skriva i ungefär tio månader nu, men när jag nu väl ska skriva det vet jag inte hur jag ska formulera det för att ni ska förstå. Känslorna kommer aldrig kunna återskapas i text, men för min egen skull så tänkte jag en gång för alla försöka få ner detta så jag kan lägga det till ett avslutat kapitel och förhoppningsvis glömma och gå vidare.

Det hela började för ungefär ett år sen nu, då jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta på Grundfors skogsmaskiner. Jag började dra i några trådar och fick efter ett tag napp via en bekant som kände till en med en skördare i Bygdsiljum som ville gå upp till dubbla skift. Efter lite samtal hit och dit så var det klart att jag skulle få börja, med kravet att jag skulle köra som f-skattare. (För er som inte vet vad det innebär så kan man kort och gott säga att man startar en enskild firma och fakturerar sin lön). Var inte så insatt i det i dåläget men tog reda på lite kring det, och visst verkade det lite krångligare men kändes helt klart värt för att få jobba med det jag ville. Jag och den såkallade arbetsgivaren kom överens om en viss summa per timme och allt var frid och fröjd. En lägenhet fick jag också snabbt tag på, så i början av november förra året gick flyttlasset till Bygdsiljum och jag var redo för min första jobbdag och jag var taggad. Det gick dock över efter redan några timmar, trivdes inte alls i maskinen och dessutom otrevligt bemötande. Och sedan fara "hem" till en ort där jag var utestängd från omvärlden och inte kände en kotte, tårarna brände under ögonlocken redan första kvällen. Det var svårt att hålla sig från gråt när jag pratade med Victor på kvällen.. Ångesten inför nästa dag var rätt påtaglig. Insåg ganska fort att det skulle vara så, hade dock väldigt flexibelt med tiderna så jag valde att köra på ordentligt i början på veckorna för att sedan kunna ta helg torsdagar och stumma direkt till Drängsmark. Detta koncept höll inte länge då det inte tog lång tid innan jag inte fick köra så många timmar, max 6 timmar per dag. Redan där började jag inse att det hela var ett fiask så jag började leta mig andra jobb, samtidigt som jag körde på de timmar som gick. Tog bara ett litet tag innan jag fick napp på ett jobb i stan (Skellefteå). Och iprincip samtidigt som jag fick det jobbet så fick jag reda på att jag ändå inte skulle få fortsätta där jag var. Lika glad var jag ända tills det att gubben säger åt mig att skicka en faktura på 11.200:- när jag enligt timmarna skulle kunna fakturera han på 38.000:- Vid detta tillfälle hade jag redan insett att jag sett ondskan i vitögat och blev på något sätt inte förvånad och ville inget annat än därifrån. Så konflikträdd och allmänt less som man var så vände man på klacken och gick därifrån, utan ett ord. Om än orden inte kom fram så var känslorna ett enda virr varr, lurad, besviken och än en gång fått erfarna att mänskligheten är ond och opålitlig. Och som om det inte skulle vara nog med det så skulle preliminärskatt betalas och när det var dags för deklaration så blev det ytterligare 5.000 till LRF konsult. Och dessutom var 3 månaders uppsägningstid på lägenheten som bara blev använd cirka 20 nätter då jag och Victor flyttade ihop här i Drängs när jag började i stan. Så kort och gott så hade det varit mer värt att flytta till Bygdsiljum utan att jobba, för efter preliminärskatt, skatt, deklaration så blev det mer utgifter än vad fakturan gav.

En del av mig ville bara hem till Storumans trygga vrå och bryta ihop, men den andra delen, som vägde tyngre, ville fortsätta det liv jag påbörjat. På mina egna ben och nära Victor. För var det nåt positivt med Bygdsiljum var det att det inte var 24 mil ifrån honom. Jag tror att den här Bygdsiljum-soppan var jobbigare för mig än vad någon tror eller anar. Det är än idag, när allt är bra, tungt att tänka eller prata om det. Jag har aldrig någonsin i mitt liv känt mig så dum och värdelös.

Men sedan var det bara att försöka gå vidare och ladda om för att börja om på ännu ett nytt ställe. Ett jobb som jag aldrig någonsin viljat ha, men där och då kunde inget bli värre. Värre blev det inte, men vantrivdes från dag ett. Men trivdes (och trivs än idag) som fisken i vattnet i Drängsmark och sambo med Victor, så det var betydligt lättare. Dock hade mitt cv kommit i rullning under mitt jobbsökande så blev bara kvar på det jobbet drygt 3 månader innan jag lämnade kundtjänstbranschen bakom mig och kom innanför grindarna på rönnskär och in i grävmaskin. Blev lovad över sommaren via Lernia som är ett bemanningsföretag, och som blev min räddning. Blev även kvar när sommaren tog slut, och nu till anledningen till varför jag väntat dessa 10 månader till att skriva allt detta, jag har nämligen blivit anställd åt Boliden nu. Så från och med den 16:e Oktober går jag från Lernia till New Boliden, men kvar på Rönnskär blir jag. Egentligen är enda skillnaden att jag numer också ska läras upp på att köra kajkran vilket är ett extremt fint förtroende och jag är så evigt tacksam för denna chans.


Det är mycket känslor och tankar som aldrig kom med i detta inlägg, men att summera 10 långa, svåra och lärorika månader i ett inlägg utan att det skulle bli en hel roman var inte lätt. Så det får duga så här och jag hoppas ni kan förstå.