Dagarna går långsamt nu och det känns som en evighet mellan det att jag går upp på morgonen tills det att jag får krypa isäng igen. Inget negativt egentligen, bara lite enformiga dagar kanske. Skulle behöva en liten förändring i livet, en uppiffning. Ja, något nytt och spännande helt enkelt. Men det är väl sådant som kommer efter en dödperiod. Har väl varit en bra tisdag för övrigt, fint och klart väder. For iväg till Kim en sväng ikväll och fick snusa bebis och prata av mig. Trevligttrevligt! Men mitt i denna fina tisdag så kan jag inte låta bli att sätta mig ner nu ikväll och vara lite nere. Alla påverkas vi av vad som händer och sker runtomkring oss, och för vissa blir vardagen aldrig sig lik. Så är det för min vän, mitt hjärtegull, en av mina hjärthalvor. På något sätt känner jag mig som en skyddsängel för henne, jag vill skydda henne från allt ont vad världen har att erbjuda. Få henne att undvika alla misstag man själv gjort. Det är som att man slitit ut hjärtat ur kroppen på henne, delat det mitt itu, men bara satt tillbaka ena halvan. Det blir aldrig sig likt. Aldrig. Och jag känner mig så maktlös. Det finns verkligen ingenting jag kan göra, ingenting. Men lilla älskade Tessebiss, du kommer aldrig vandra vägen ensam. Aldrig!