Bättre sent än aldrig som man brukar säga. Brukar ju alltid utvärdera åren med några rader ordbajsande, och ska inte vara sämre denna gång. 2014 var verkligen upplagt för att ha potential att bli bästa året. I början av året var allt verkligen så perfekt som ett liv kan vara, jag hade några månader kvar till studenten och allt vad den innebär, jag ingick i ett förhållande med pojken jag tyckt om en lång stund, jag hade fantastiska vänner som jag fick dela mina skoltrötta dagar med och tyckte att livet i allmänhet ägde. Jag gled på en räkmacka helt enkelt. Vintern flöt på, stundvis gick det lite tungt men med hjälp av dom tidigare nämnda faktorerna så kunde jag fokusera på positivitet. Spenderade påsken i Umnäs med Jossvald, mycket tevligt måste jag säga och något jag gärna gjort om i år, men Jossvald kommer då befinna sig i staterna. Kände mig inte alls uppvilad och redo för skolan efter påsklovet vilket gjorde att det kändes väldigt tungt att ro iland, även om det bara va veckor kvar det handlade om. Skollessheten smittade nog av sig på övriga livet, gick in i en dvala där allt gick på automatik. Vaknade till när det var dags för Stockholmsresan med skolan, en resa jag kommer bära med mig länge och som fick mig att inse vilka fantastiska människor jag fått dela dessa tre år med. Sedan hann jag inte med innan det var dags för balen, en sån kväll! Att få glänsa med fin klänning, fixat hår och hela kitet. Min balkväll blev så bra som den kunde. Och i och med balen så var även studentveckan i full gång. veckan susade förbi och studentdagen kom, lätt den mest glädjefyllda dagen jag kan minnas. Jag tackar alla inblandade för att ni gjorde min studentdag så perfekt som den blev, kunde inte blivit bättre. Och jag kände mig oerhört lättad över att ha klarat alla år trots att ibland skollessheten ätit upp mig. Glädjen fick dock inte vara så länge, fick ett drastiskt uppvaknande ur det drömliv jag levde. Jag insåg att man ska hålla hårt i människorna man har kär, för man vet inte om något varar för evigt. Men det där löste sig och allt blev frid och fröjd, kunde dock inte slappna av helt utan var förföljd av en ständig oro av att någonting skulle hända. Men sommaren flöt på precis som en sommar ska, jag hade fått ett riktigt sommarjobb, på posten. Trivdes i min fiat om dagarna och gladdes åt att få vara ledig varje helg. Helgerna blev storslagna med allt från Storumandagarna till åselemarknan. Värmeböljan vi fick var väl däremot inte till min belåtenhet men det kunde jag inte styra så mycket över. Men mitt i dessa sena sommarnätter fyllda med roligheter kom det, det där slaget. En bit av mig försvann, en bit av mig som saknas än idag, en bit som fick mig hel, biten som fick allt i mitt livspussel att falla på plats. Det är svårt att förklara med ord hur tungt livets resa blev efter det, men jag är inte den som faller, jag stapplar mig hellre fram men jag faller aldrig. Det var tungt och även om jag försökte visa omvärlden att allt var okej så var jag så oerhört trasig. Ont. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag la skulden på mig själv vilket resulterade att resan fortsatte med ett självförtroende på minus. När hösten kom så hade jag stapplat mig uppåt och livet hade fått en positiv vändning. Jag umgicks med folk jag tyckte om och levde livets glada dagar igen. Fick fortsätta jobba på posten när det behövdes vilket var ganska så ofta och med lite vikariat på dagis så fick jag även ekonomin att gå ihop. Och så fortsatte det väl resten av året. Att jag sedan fick tag på en lägenhet och flyttade hemifrån var en sak under årets gång som är värt att notera. Och här bor jag nu idag och känner mig ganska tillfreds med det. Så här står jag nu i början av 2015 och även om början på detta år kanske inte riktigt verkar lika bra som 2014 början så har jag en förhoppning på att detta år blir bättre. Speciellt mycket sämre kan det inte bli i alla fall. Så nu mina vänner, sätter jag allt mitt hopp på att 2015 blir mitt år.