Så var det dags för det här inlägget, jag hade först inte tänkt att skriva något, bara glömma bort och inte tänka på det då det gör så fruktansvärt ont. Men jag kände att han förtjänar detta, min fina älskade plutthäst Ofeigur som numer bara springer på de evigt gröna ängarna. I lördags var det hela ett år sedan han lämnade mig, och allt annat. 30 mars, 2012. Jag brukar ofta tänka på honom, alla fina minnen. Det brukar oftast ge mig ett leende på läpparna. Men jag kan inte neka att just i detta nu så rinner tårarna ner. Men det fanns inget att göra, inget levande förtjänar att leva med den smärta han hade. Han hade många år kvar att leva, om han hade fått leva friskt. Jag vet att han dog lycklig, efter 19 år på jorden så hade han hittat hem, en plats där han trivdes och inte behövde stressa upp sig. Han fick den hjälp och kärlek han behövde. Oavsett hur framtiden ser ut så kommer han alltid att ha satt spår i mitt liv. Kanske är detta min svaga punkt, men det spelar ingen roll, detta är ett tillfälle där det är tillåtet att låta tårarna strömma tills det att det inte finns några kvar.