I Sverige har vi en nollvision när det gäller trafikolyckor och förra året dog det knappt 300 personer i trafiken. Samma år var det cirka 1500 som tog sitt eget liv, när det gäller självmord finns ingen nollvision trots att antalet dödsfall är ungefär 5 gånger så stort. Ständigt utvecklas tekniken i våra bilar och trafikregler ändras för att nå upp till denna nollvision. Men vad görs för att färre ska behöva sätta livet till på grund av psykisk ohälsa? Där finns inte alls samma engagemang och utveckling. Vi måste börja öppna upp ögonen och inse det faktumet att psykisk ohälsa är inget man kan strunta i och tro att allt blir bra "med tiden". Psykisk ohälsa är en sjukdom och ska därför också behandlas därefter.

Jag får väl vackert erkänna att jag själv varit en av många som tyckt att det enbart är en egoistisk handling, en utväg att fly ifrån sina problem för att sedan ge anhöriga stora bekymmer. Och visst är det egoistiskt, utifrån en frisk individs perspektiv. Men jag tror, eftersom att jag själv aldrig varit där, att har man gått så långt att man står där och är väl medveten om att man aldrig kommer uppleva morgondagen. Då har man nog också tappat tänket om konsekvenser och tron på att någon ska bry sig. Det gör så ont att leva och man tror att det inte finns någon annan utväg, att det inte finns någon hjälp mot just den smärtan. Man kanske inte vill dö, men man vet inte hur man ska fortsätta leva.

Det är just där vårt samhälle måste komma in, vi måste visa att det finns hjälp att få, att döden inte är enda utvägen för att bli kvitt den inre smärtan. Och vi måste framförallt visa varandra, att varje människa är värdefull och älskvärd. För det går visst att hjälpa dessa vilsna själar, det är inte alls alla depressioner som får en dödlig utgång. Men för att varje enskild individ ska få rätt hjälp för just denne så måste det utredas, för jag tror inte alls att alla kan botas med samma metoder. 

Första gången det kom in ett självmord i mitt liv blev det som en känslomässig bergochdalbana. Jag blev arg, ledsen, rädd och besviken. Allt på samma gång. Arg för att livet kunde göra någon så ont. Ledsen över att ett liv med så många möjligheter tog slut alldeles för tidigt. Rädd för att någon av dom jag älskar mest går samma öde till mötes. Besviken på att hjälp tydligen inte kunde ges eller erbjudas. 

Och tillslut vill jag bara säga, ta hand om varandra. Prata om hur ni mår och ser ni någon som inte mår bra, för ofta syns de för dig som närstående, så visa att ni finns där. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Det måste få ett slut, och det som inte får hända, ska heller aldrig hända.