Och så kikar man in här igen och rätt mycket har hänt sen senast. Jag har bland annat klippt av mig halva håret, deltagit i mitt livs första cykelfest, bokat hotell och anmälningen till tjejmilen och lite till. Och i helgen har vi haft Mackan på besök, det har blivit några båtturer och lite grillat då vädret har bjudit oss på sommarkänsla. Och jag antar väl att gilla läget och acceptera det faktum att sommaren nu är här. Jag hatar sommar. Medan alla andra tinar fram och har the time of their life skulle jag helst bara vilja krypa ner under jorden och inte komma fram förrän sommarfeelingen är över. Jag har många gånger funderat på vad det är som gör det, jag mena mitt i vintern kan jag ju längta till sena sommarkvällar och allt sådant, men när det väl börjar närma sig så är det som att slås utav panik. Men idag slog det mig, jag for iväg och red ikväll och när jag satt där uppe och filosoferade över allt mellan himmel och jord så kom jag på det. Det som jag undrat över så många gånger fick ett svar. Det är det där bristande självförtroendet som sätter käppar i hjulet. Det är just det där när alla tinar fram, i sina fina sommaroutfits, solbrända hy och solblekta hår. Alla tjejer börjar verkligen stråla, mer än vanligt. Så sinnesjukt snygga. Inte jag. Det blir mer bara som en påminnelse att jag inte har utseendet på min sida, om än jag kanske besitter andra bra egenskaper. Och i "sommarkläder" känner jag mig bara uppstoppad. Jag har både klänning och kjol när jag går ut på sommarn, men jag känner mig inte lika fin som alla andra, tvärtom, det känns som jag sticker ut och att folk tittar på mig och tycker att jag borde gå hem och dra på mig nåt annat. Kanske är det bara i mitt huvud det känns så, och det är väl egentligen inte en jävel som bryr sig om hur jag ser ut. Och frågan är varför jag själv ens bryr mig. Hursom så är sommaren här vare sig man vill eller inte och den blir väl antagligen det man gör den till. Denna sommar har ju även en chans att bli bättre än så många andra, jag har ju världens bästa Victor.