Hestis fick besök av tandläkarn idag, fick lugnande så han blev lite pömsig. Stackars liten, han va så olik sig. Men det va ju för hans bästa så.

Sen så kom jag på idag, när Rebecka och Ida for med sina hästar, hur otroligt mycket dom betytt för mig. Hur mycket vi har gjort, hur mycket vi har delat tillsammans, glädje, tårar, ilska, rädsla och besvikelse. Hur otroligt kul vi haft! Vi har träffats varje dag, men i sommar, hur blir det i sommar?! Visst, vi kommer träffas ofta, men inte tillräckligt. Dom har blivit som en familj för mig, en del av min vardag som fått mitt liv att funka i ALLA stunder. Dom som alltid funnits där oavsett, inga krav. Hur mycket dom hjälpt mig, fått mig att växa, utvecklats. Fått mig tillbaka, till den jag är.

Vem ska nu varje dag säga att allt är möjligt och att allt kommer bli bra förutom Rebecka?

Och vem ska få mig att skratta varje dag åt elaka men Sååååå roliga skämt om inte Ida?

 

Ett liv utan er är som en korv med bröd utan korv.