Att livet är orättvist, ja det lär man sig redan i tidig ålder. Och att man lär sig leva med det ja det gör man. Orättvisor som handlar om att andra har bättre saker och andra sämre är ju ingen big deal.
Men när det handlar om orättvisor inom handlingar, då kan man börja bry sig. Viss orättvisa inom det går ju att ignorera eller så bry man sig helt enkelt inte, de som måste "fuska" sig till framgång måste ju ha ett väldigt ovärt liv eller helt enkelt bara vara lat.
Men. Det finns en gräns, när det inte längre går att ignorera, när man inte står ut längre. När andra människor får göra och bete sig precis hursomhelst medan vissa inte får. Då tar det emot, man känner sig kränkt och obetydlig. Man har inget att säga till om, inget man kan göra. Bara låta det gå, inte bry sig. Men varför blir det så? Ska inte alla normer gälla alla? Eller har andras handlingar mer värde än andras? Ska man tolerera det, ignorera det?

Ibland är ge upp en lockande fras. Men man gör det inte, för varför låta någon som fuskat sig genom livet få fortsätta med att fuska? Nejdå, fusk vinner inte i slutändan, det vinner man aldrig på det ger en bara fler och starkare motståndare.
Nee, stå på sina egna ben, det va dom jag lärde mig gå på, byggde upp dom och tro mig, dom är stadig så jag faller inte!