Min helg i Umeå har vart både rolig, intressant och spännande, vilket jag trodde att den skulle bli. Men inte trodde jag att jag skulle längta efter att få sätta mig i bilen och börja bege mig mot Storuman igen. Kanske var det Rebeckas snapar som chaffis till alla galna och härliga människor i Uman som gjorde. Eller Kristinas status om morgonbestyret hon just gjort i stallet, saknaden efter min fyrbenta vän som faktiskt alltid finns där för mig, oavsett vad. Eller så är det helt enkelt så att Storuman är platsen där jag trivs, där jag mår som bäst. Ni måste förstå mig rätt, jag har haft sjukt kul, men nu är det hemresa jag ser framemot.