Mitt förhållande är ju då med Grubbe, eller Erik ifall man ska vara noga. Tillsammans har vi varit sen december så med lite lätt matematik blir det alltså lite drygt 7 månader, 7 månader som jag aldrig någonsin kunnat tro skulle hända, för tro mig, våran tid började bra mycket tidigare. Men båda var väl kanske i lite fel stadie i livet för något förhållande då, så det fick helt enkelt ta den tid det tog. Och idag är jag glad för att jag behöll tålamodet och väntade, för jäklar vad jag tycker om den pojken. Han har fått mig att förstå att det finns människor man kan lita på och jag har också insett att det inte är förrän känslorna är ömsesidiga som pusselbitarna faller på plats. Vi lever mycket i nuet, tar en dag i taget och framtiden är inget vi direkt brukar planera. Självklart har vi väl haft någon svacka, men det har ju löst sig. Av de pojkar som lyckats vandra in i mitt liv så är han den som satt störst spår redan från början, och den jag trivts absolut bäst med. Finns hur mycket som helst att säga, men jag avlsutar här och säger att jag funnit lycka i en människa.