Kan inte direkt påstå att jag tycker den här veckan går vare sig fort eller smärtfritt, tunga dagar på jobbet då det både är mycket samt extremt varmt att spendera dagarna i bil. Sedan så kom schemat och kursinformationen från universitetet idag, och ju närmare det blir ju mer ångest får jag. Dessutom var inte schemat till någon fördel heller, kommer bli extremt svårt att få ihop det med jobbet. Och kommer jag inte kunna göra både och så blir de nog plugget som ryker. Eftersom att jag inte tänker ta på mig en massa studielån. Men försöka ska jag väl göra då jag känner mig så extremt misslyckad om jag bara skulle skita i det. Det känns mer eller mindre som att folk skulle se ner på mig om jag valde att jobba istället för att satsa på karriär. Kanske är jag inte redo, kanske skulle jag väntat tills jag var redo att flytta så att jag kunde göra allting på plats. Men att lämna Storuman nu skulle vara som att slita en stor del utav mig ifrån mig. Nej, allt är bara kaos och ångesten har tagit sig fram. Inte bara ångest över vad jag ska göra av mitt liv utan också en sån där kroppslig ångest. Just nu vill jag bara linda in min kropp i ett täcke och gömma den för omvärlden, undviker speglar och glasdörrar där det finns risk att min spegelbild kommer upp. Försökte dämpa det lte genom ett löppass ikväll, benen var inte med men 8 kilometer blev det i alla fall. Nej mina vänner, ibland måste man erkänna för sig själv att det går tungt, att det inte är så där vackert och bra som man alltid vill få det till. Just nu är det så, just nu går det tungt. Just nu är jag vilsen.