Börjar ju bli mer regel än undantag att denna blogg uppdateras sporadiskt, och inte alltför sällan i samband med nytt år. Men ni vet nytt år, nya möjligheter och hela den grejen. Och det är väl egentligen inget fel med det tänker jag, men vare sig möjligheterna blir nya eller inte så blir det alltid ett nytt år. Och det är väl kanske där problemet för min del suttit, åren har gått och jag har åkt med, utan att riktigt veta vart jag själv vill. För de allra flesta har 2020 varit ett annorlunda år på alla sätt och vis, många som inte kunnat göra allt det där som de egentligen hade tänkt och många som känt sig ensamma. Skulle jag ta upp hela mitt år skulle det här inlägget aldrig ta slut, för det är ungefär så året kändes, en evighetsmaskin. Men för att kortfattat dra det väsentliga och för att folk ska kunna hänga med i kommande inlägg, så har jag då flyttat från huset i Drängsmark och på egen hand bosatt mig i en lägenhet i skelleftehamn. Ett tungt och oerhört jobbigt beslut, men inte mindre nödvändigt för det. För min egen skull, jag tappade bort den Lovisa jag egentligen är där någonstans på vägen. Och det är inte så det ska vara. I övrigt så har jag inte mycket till minnen utav året, som sagt har det känts som en evighet. Det jag gjorde för tre månader kan lika gärna ha varit för två år sen, den känslan är det ungefär. Jag har en förhoppning på att 2021 ska kunna bringa lite mer minnen, för är det något jag har som förhoppning av året är det att uppleva eller göra saker. Det behöver inte vara något storartat, en roadtrip, ett dopp i havet eller en klämmacka i en snödriva. Mer avancerat än så behöver det inte vara, bara jag vet att det är för mig själv jag gör det. Våga prova nya saker är också något jag tar med mig till detta år, lite mer yolo och jävlar anamma!