I 11 år har denna blogg funnits, om än det inte blivit många inlägg under de senaste åren och än om det inte är många som hittar hit längre så finns den. Det är många gånger jag tänkt ta bort den, men den har alltid fått vara kvar. Jag har faktiskt tagit mig tiden att läsa igenom vartenda inlägg jag skrivit nu, och det har varit en känslomässig berg och dalbana vill jag medge. Arg, ledsen och rädd. För att jag, som ändå känner denna person bäst av alla, kan lätt läsa mellan raderna och se att många inlägg under en period bara varit ett rop på hjälp. Kanske för att jag efter att ha blivit illa behandlad gång på gång nog länge viljat gå igenom allt själv, för att aldrig behöva någon annan. Så att skriva i gåtor blev nog ett sätt för mig att berätta, utan att göra det. Och ju äldre jag blivit och när jag för första gången på väldigt många år vågat släppa in en annan människa på djupet, innanför den osynliga mur som jag medvetet byggde upp, så har jag spekulerat mycket kring den unga Lovisa. Jag hade så gärna viljat gå tillbaka i tiden, kramat om henne och talat om för henne att det kommer bli bra. Att vad vissa tänker, säger eller gör mot dig är bara att ignorera för att du en dag kommer va så mycket starkare och bättre än vad de någonsin kommer bli. Jag skulle också tacka henne, för att hon gjort mig till den jag är. För här står jag idag, med mer skinn på näsan och trygg i mig själv.