Vi fick en strålande dag på Ansia i fredags, sol funkar så länge det finns vatten i närheten. Fick även lite färg så nu kan jag väl kanske tycka att sommaren 2016 officellt kan ta slut. Men det är ju faktiskt snart slut på Juli och om en vecka återgår jag till rutiner och nytta igen. Blev även en sväng till Tärnamarknaden på lördag, skor och sockar var det som fick följa med hem. Sedan skippade jag både motorveckan och Udden på kvällen och körde istället upp till Kaskeluokt. Blev en fin kväll med grillning och skratt. Åkte hem nu idag och det enda vettiga jag gjort är en tur med hästaponnyn, tycker väl egentligen det är lite för varmt nu men det blev en lugn tur och dessutom i regnet så. Och mer blir det heller inte gjort idag, ska försöka att ta och sova snart då det känns behövligt. Får väl se om det lyckas.

Så var sommarens alla bravader avklarade i och med att Åsele marknaden nu är över. Brukar ju alltid köra dit tur och retur både fredag och lördag (om man bortser från förra året då jag skippade hela spektaklet helt), men i år så bodde jag med Ida och Linda i Sörnoret. Rätt skönt att slippa köra alla dom där milen mitt i natten faktiskt. Assergård var nog höjdpunkten på det hela, annars så har helgen bjudit på god mat och trevligt sällskap. Var skönt att komma bort lite, dock var det rätt skönt också att sova i min egen säng inatt. Blev i övrigt en lugn Söndag, våldgästade Viktoria en sväng innan jag själv fick finbesök. Har väl kanske inte blivit många knop idag heller ifall man bortser från en promenad, urladdning av en överspeedad hästaponny och slutligen en tur med inlinesen. Kändes dock i kroppen att det återigen varit en helg med lite för lite sömn. Men förhoppningsvis är det tillbaka till dubbla pass imorgon, då jag fått ta igen mig två nätter. Bilder blev det dock rätt fattigt med..

Måndag och tre veckor kvar med att fylla dagarna med det som faller mig in. Och vad har jag gjort under de dagar jag varit frånvarande kanske ni undrar. Har varit lite här och där och gjort allt möjligt, förutom att sova. Hann med en fjälltur upp på ryfjället förra veckan, jag och Viktoria gick upp på toppen på dagen och tältade sedan lite längre ner. Svinkallt men fint, tro vi vaknade runt fem och höll på frysa ihjäl. Tacka vet jag säng och dubbla täcken. Sedan blev det en kväll med brudarna på lördag då det var swampen, lugn kväll för mig då jag skulle upp för en liten roadtrip dagen efter. En trevlig kväll och fick träffa Kamelen kvällen till ära också. Underbart! Och denna måndag har jag försökt ta ikapp lite missad träningstid, blev en timmes rullning på förmiddan, en längre tur med pållisarna och sedan ett svidande benpass ikväll. Så inatt somnar nog tanten ovaggat i alla fall.

Onsdag, eller är det tisdag? Man tappar ju helt och hållet kollen på vilken dag det är när man är ledig. Men dagarna rullar hursom på, förmiddagarna går åt till sovmorgon och gym medan jag fördriver eftermiddagarna med folk eller hästapållen. Igår blev det en ur upp till blaiken där det blev kvällsgrillning och prat. Och idag hade jag en lunchdate med Ida och Linda. Hann även med en tur med hästapållarna innan det bar iväg på fiske, fick faktiskt två stycken, gäddor dessutom. mer ska inte göras idag och ska bara fördriva lite mer tid innan jag ska försöka sova. Har sovit urkasst dom senase nätterna, somnar aldrig före 2. Och imorse vakna jag till runt sju och tänkte att nu jäklar ska jag kliva upp så kanske jag somnar i nån vettig tid ikväll. Får se om jag lyckas.

I Sverige har vi en nollvision när det gäller trafikolyckor och förra året dog det knappt 300 personer i trafiken. Samma år var det cirka 1500 som tog sitt eget liv, när det gäller självmord finns ingen nollvision trots att antalet dödsfall är ungefär 5 gånger så stort. Ständigt utvecklas tekniken i våra bilar och trafikregler ändras för att nå upp till denna nollvision. Men vad görs för att färre ska behöva sätta livet till på grund av psykisk ohälsa? Där finns inte alls samma engagemang och utveckling. Vi måste börja öppna upp ögonen och inse det faktumet att psykisk ohälsa är inget man kan strunta i och tro att allt blir bra "med tiden". Psykisk ohälsa är en sjukdom och ska därför också behandlas därefter.

Jag får väl vackert erkänna att jag själv varit en av många som tyckt att det enbart är en egoistisk handling, en utväg att fly ifrån sina problem för att sedan ge anhöriga stora bekymmer. Och visst är det egoistiskt, utifrån en frisk individs perspektiv. Men jag tror, eftersom att jag själv aldrig varit där, att har man gått så långt att man står där och är väl medveten om att man aldrig kommer uppleva morgondagen. Då har man nog också tappat tänket om konsekvenser och tron på att någon ska bry sig. Det gör så ont att leva och man tror att det inte finns någon annan utväg, att det inte finns någon hjälp mot just den smärtan. Man kanske inte vill dö, men man vet inte hur man ska fortsätta leva.

Det är just där vårt samhälle måste komma in, vi måste visa att det finns hjälp att få, att döden inte är enda utvägen för att bli kvitt den inre smärtan. Och vi måste framförallt visa varandra, att varje människa är värdefull och älskvärd. För det går visst att hjälpa dessa vilsna själar, det är inte alls alla depressioner som får en dödlig utgång. Men för att varje enskild individ ska få rätt hjälp för just denne så måste det utredas, för jag tror inte alls att alla kan botas med samma metoder. 

Första gången det kom in ett självmord i mitt liv blev det som en känslomässig bergochdalbana. Jag blev arg, ledsen, rädd och besviken. Allt på samma gång. Arg för att livet kunde göra någon så ont. Ledsen över att ett liv med så många möjligheter tog slut alldeles för tidigt. Rädd för att någon av dom jag älskar mest går samma öde till mötes. Besviken på att hjälp tydligen inte kunde ges eller erbjudas. 

Och tillslut vill jag bara säga, ta hand om varandra. Prata om hur ni mår och ser ni någon som inte mår bra, för ofta syns de för dig som närstående, så visa att ni finns där. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Det måste få ett slut, och det som inte får hända, ska heller aldrig hända.