Som jag nämnde i det senaste inlägget så bestod förra helgen av (förutom typ 28 timmars resande) shopping på Ullared. Jag själv hade ju aldrig varit där tidigare men alltid viljat se hur det ser ut. Man har ju hört så mycket om det. Så tidigt i somras bokade svärmor in oss på en trip och efter många månaders väntan så blev det då äntligen dags. Hade en fin resa med god mat och trevligt sällskap. Skulle dock ljuga ifall jag sa att det inte var skönt att komma hem. Det bästa med att åka bort måste ju vara att man verkligen inser att man uppskattar hemma. Men hur som så blev det extremt mycket inhandlat, både nödvändiga och kanske lite mindre nödvändiga saker. Någon julklapp fick det också följa med hem. Så nöjd och belåten efter den helgen så var det otroligt skönt att krypa ner i ens egna säng och i Victors armar på söndagen. Man var ju dock inte alltför pigg klockan 5 på måndagmorgon, men veckan flöt ändå förbi rätt smärtfritt. Och nu börjar även denna helg lida mot sitt slut. Vi hade inga större planer förutom tacos och spelkväll hos Rickard och Josse igår. Men det slutade med att vi i fredags for förbi hos Anton och där blev det både senare och någon promille mer än vad vi räknat med. Så vi fick gott ta oss en nattpromenad hem den kvällen. Igår blev det dock bilkörning hem för min del efter en trevlig kväll på norra sidan.

Och så börjar det vara dags att avrunda även denna helg, ännu en lugn helg på hemmaplan. Kan behövas då nästa helg med stor sannolikhet kommer bli allt annat än lugn. Boda Borg och fest står på schemat, och dessutom kommer finbesök från både Umeå och Fredrika då Kamelen och Mackan kommer. Och helgen efter det befinner jag mig i Ullared, ett lifegoal kommer att gå i uppfyllelse. Jag är så sjukt peppad!
Den här helgen blev som sagt var lugn, sovit ut har vi gjort, jag har sett ikapp lite missade prgram som varit under veckans gång. Victor gjorde båten klar för vintern igår och sedan på kvällen for vi förbi Rickard och Josse, surrade lite och så. Ikväll hade jag tänkt försöka ta mig ut och antingen jogga eller PW:a, får se vad vädret säger om det. Har ju inte direkt varit något kanonväder de senaste dagarna, eller veckorna snarare. Sen är det bara att ladda upp för en ny vecka.

Det här inlägget har jag väntat på att skriva i ungefär tio månader nu, men när jag nu väl ska skriva det vet jag inte hur jag ska formulera det för att ni ska förstå. Känslorna kommer aldrig kunna återskapas i text, men för min egen skull så tänkte jag en gång för alla försöka få ner detta så jag kan lägga det till ett avslutat kapitel och förhoppningsvis glömma och gå vidare.

Det hela började för ungefär ett år sen nu, då jag visste att jag inte skulle kunna fortsätta på Grundfors skogsmaskiner. Jag började dra i några trådar och fick efter ett tag napp via en bekant som kände till en med en skördare i Bygdsiljum som ville gå upp till dubbla skift. Efter lite samtal hit och dit så var det klart att jag skulle få börja, med kravet att jag skulle köra som f-skattare. (För er som inte vet vad det innebär så kan man kort och gott säga att man startar en enskild firma och fakturerar sin lön). Var inte så insatt i det i dåläget men tog reda på lite kring det, och visst verkade det lite krångligare men kändes helt klart värt för att få jobba med det jag ville. Jag och den såkallade arbetsgivaren kom överens om en viss summa per timme och allt var frid och fröjd. En lägenhet fick jag också snabbt tag på, så i början av november förra året gick flyttlasset till Bygdsiljum och jag var redo för min första jobbdag och jag var taggad. Det gick dock över efter redan några timmar, trivdes inte alls i maskinen och dessutom otrevligt bemötande. Och sedan fara "hem" till en ort där jag var utestängd från omvärlden och inte kände en kotte, tårarna brände under ögonlocken redan första kvällen. Det var svårt att hålla sig från gråt när jag pratade med Victor på kvällen.. Ångesten inför nästa dag var rätt påtaglig. Insåg ganska fort att det skulle vara så, hade dock väldigt flexibelt med tiderna så jag valde att köra på ordentligt i början på veckorna för att sedan kunna ta helg torsdagar och stumma direkt till Drängsmark. Detta koncept höll inte länge då det inte tog lång tid innan jag inte fick köra så många timmar, max 6 timmar per dag. Redan där började jag inse att det hela var ett fiask så jag började leta mig andra jobb, samtidigt som jag körde på de timmar som gick. Tog bara ett litet tag innan jag fick napp på ett jobb i stan (Skellefteå). Och iprincip samtidigt som jag fick det jobbet så fick jag reda på att jag ändå inte skulle få fortsätta där jag var. Lika glad var jag ända tills det att gubben säger åt mig att skicka en faktura på 11.200:- när jag enligt timmarna skulle kunna fakturera han på 38.000:- Vid detta tillfälle hade jag redan insett att jag sett ondskan i vitögat och blev på något sätt inte förvånad och ville inget annat än därifrån. Så konflikträdd och allmänt less som man var så vände man på klacken och gick därifrån, utan ett ord. Om än orden inte kom fram så var känslorna ett enda virr varr, lurad, besviken och än en gång fått erfarna att mänskligheten är ond och opålitlig. Och som om det inte skulle vara nog med det så skulle preliminärskatt betalas och när det var dags för deklaration så blev det ytterligare 5.000 till LRF konsult. Och dessutom var 3 månaders uppsägningstid på lägenheten som bara blev använd cirka 20 nätter då jag och Victor flyttade ihop här i Drängs när jag började i stan. Så kort och gott så hade det varit mer värt att flytta till Bygdsiljum utan att jobba, för efter preliminärskatt, skatt, deklaration så blev det mer utgifter än vad fakturan gav.

En del av mig ville bara hem till Storumans trygga vrå och bryta ihop, men den andra delen, som vägde tyngre, ville fortsätta det liv jag påbörjat. På mina egna ben och nära Victor. För var det nåt positivt med Bygdsiljum var det att det inte var 24 mil ifrån honom. Jag tror att den här Bygdsiljum-soppan var jobbigare för mig än vad någon tror eller anar. Det är än idag, när allt är bra, tungt att tänka eller prata om det. Jag har aldrig någonsin i mitt liv känt mig så dum och värdelös.

Men sedan var det bara att försöka gå vidare och ladda om för att börja om på ännu ett nytt ställe. Ett jobb som jag aldrig någonsin viljat ha, men där och då kunde inget bli värre. Värre blev det inte, men vantrivdes från dag ett. Men trivdes (och trivs än idag) som fisken i vattnet i Drängsmark och sambo med Victor, så det var betydligt lättare. Dock hade mitt cv kommit i rullning under mitt jobbsökande så blev bara kvar på det jobbet drygt 3 månader innan jag lämnade kundtjänstbranschen bakom mig och kom innanför grindarna på rönnskär och in i grävmaskin. Blev lovad över sommaren via Lernia som är ett bemanningsföretag, och som blev min räddning. Blev även kvar när sommaren tog slut, och nu till anledningen till varför jag väntat dessa 10 månader till att skriva allt detta, jag har nämligen blivit anställd åt Boliden nu. Så från och med den 16:e Oktober går jag från Lernia till New Boliden, men kvar på Rönnskär blir jag. Egentligen är enda skillnaden att jag numer också ska läras upp på att köra kajkran vilket är ett extremt fint förtroende och jag är så evigt tacksam för denna chans.


Det är mycket känslor och tankar som aldrig kom med i detta inlägg, men att summera 10 långa, svåra och lärorika månader i ett inlägg utan att det skulle bli en hel roman var inte lätt. Så det får duga så här och jag hoppas ni kan förstå.

Den här dagen startade ungefär så som bara en måndag kan starta. När jag passerade Kåge imorse så kommer jag på att passerkortet ligger hemma iplånboksfodralet till den gamla telefon. Sno tillbaka hem skulle jag inte hinna så jag fick gott chansa på att dom i receptionen skulle kunna fixa in mig på området på något vis. I värsta fall så fick väl någon av arbetsledarna komma och lösa ut mig. Det gick dock väldigt smidigt då jag fick en kopia på mitt kort, även utan körkort som även det låg kvar hemma. Men förutom en stressig morgon så flöt dagen på utan några incidenter. Och väl hemma igen och med middagen intagen så for jag iväg till friskvårdskompaniet i Kåge för att äntligen få tummen ur och fixa gymkort. Blev även avverkat ett benpass, vilket inte lär gå obemärkt förbi imorgon. Jag känner mig verkligen taggad på att komma igång igen och har en förhoppning på att vara mindre trött. Förut gymmade jag ju ungefär 6 gånger i veckan och red ca. 5 gånger, och klev även upp tidigare än vad jag gör nu, men var ändå mindre trött. När jag tänker efter så har min trötthet kommit sedan jag slutade med gymmandet.

Så börjar helgen lida mot sitt slut, lugn helg som bjudit å det ena och det andra. Efter middagen i fredags for vi förbi elgiganten för att hitta oss en ny router, och ut därifrån kom vi med en router, telefon, smartwatch, headset och dammsugarpåsar. Eller ja, jag kom i alla fall ut med telefonen, klockan och headsetet. Har ju varit extremt nöjd med min note 4 men den börjar ju ha några år på nacken och jag hade ju en plan på att köpa den nya noten, men blev rätt besviken när dom kom. Gillade formen på min gamla men den nya var bara långsmal och inte alls lika bred som min. Så jag kände fuck it och köpte en LG istället. Hittills nöjd, skyndade även att beställa hem skal då jag avskyr att använda telefoner oskalade. Sedan igår så kom Klara och Ossian hit, så det har blivit god mat, bebismys och lite handling på solbacken. På nåt sätt känns det skönt att Ossian inte hade hunnit komma till världen förrän efter det att jag flyttat, det hade nog blivit lite tyngre då. När jag nu lämnade Storuman visste jag att allas vardag skulle funka precis lika bra utan mig, det var liksom ingen som behövde mig då. Visst hade väl Ossian klarat sig utan mig om än jag flyttat efter det att han fötts, men då hade han fått växa in med en närvarande moster som sen helt plötsligt inte alls fanns där på samma sätt sen. Nu får man istället se det som så att man får ta lite extra vara på de gånger man väl ses. Annars så hann jag även fixa till designen under helgen, de flesta kanske kollar via mobilen och lär inte märka någon större skillnad ändå men.